Med vilja att fortsätta

REPORTAGE | Publicerad 2012-06-29

Viljar Hanssen var en av de som skadades svårt i samband med massakern på Utöya förra året. Nu har han kommit hem till Svalbard efter att ha vittnat mot Anders Behring Breivik i Oslo. ”Det var som om rättegången spärrade vägen mot framtiden. Nu är det jag som styr mitt liv igen.”

Försommar på Svalbard. Glaciärvindarna har tagit en paus. 18-årige Viljar Hanssen kan gå barhuvad genom dalen vid Adventsfjorden. Mamma Christin är på jobbet som ledare för lokalstyret i Longyearbyen, pappa Sveinn Are på universitetet i Tromsö, lillebror Torje på en longboard i nedförsbacken genom byn och kompisarna i skolan.

För Viljar är dagarna långa och ointecknade. Han är fortfarande sjukskriven för sina skador efter skotten på Utöya. Viljar var en av svårast skadade. Han behöver tid att läka ihop, fysiskt och psykiskt.

Men det är ingen knäckt ung man som står vid panoramafönstret och tittar ut över de karga bergen och Longyearbyen, det lilla mångkulturella samhälle som är hans hembygd. I förra veckan kom Viljar hem från Oslo, där han vittnade i rättegången mot Anders Behring Breivik.
– Så stark har jag aldrig känt mig, som när jag stod där nere i Oslo utan att vara rädd och utan att bli berörd av honom.

Det Viljar berättade i tingsrätten är hur underlig och tragisk den där fredagen blev, dagen när han och de andra ungdomarna hörde Gro Harlem Brundtland tala och såg fram emot kvällens disko och speeddejting. Hur lillebror Torje låg och sov i tältet när Viljar gick på mötet om bilbomben i Oslo tidigare på dagen. Hur han gick och väckte Torje för att berätta och hur de ringde till sina föräldrar, som befann sig inne i Oslo. Plötsligt smällde det en bit bort på ön. Några trodde att det var ett dåligt skämt, att någon kastade smällare. Viljar insåg snart allvaret.

Torje började gråta men Viljar blev lugn och kall. Han är själv förvånad över hur rationell han blev mitt i kaoset.
– Jag tog min lillebror i handen och sprang bort från ljuden. Jag valde att inte se mig om.

Torje ringde upp mamma igen medan bröderna sprang mot Kärleks­stigen. Men Viljar tog telefonen ur hans hand och sa till sin mor ”De skjuter men jag ska rädda alla” innan han stängde av och kastade mobilen.
Pojkarna hittade en klipphylla att gömma sig under. Fler och fler ungdomar anslöt och de försökte ge plats för alla. Men Breivik upptäckte dem.
– Han kom och började skjuta mot oss. Jag försökte skydda Torje med min kropp. Jag blev skjuten tre gånger innan han ramlade ner för stupet under oss. Men jag lyckades putta ner honom i vattnet så att han kunde simma bort. Det sista jag såg av honom på Utöya var hur han rundade en klippa. Sedan blev jag skjuten ett par gånger till, sista gången i huvudet.

Viljar blev liggande runt en sten i vattenbrynet och försökte avleda tankarna på Torje genom att känna igenom sin egen kropp. Två fingrar hängde slappt, synen på ena ögat var försvunnen. Viljar trevade i ansiktet för att leta efter ögat men hittade det inte. Handen fortsatte känna sig fram över huvudet. Plötsligt kände han något mjukt.
– Jag sa till mig själv att där borde jag nog inte röra mer. Det var min hjärna, hela högersidan av skallen var öppen.

Kunskapen från en och annan skräpfilm han sett under Longyearbyens långa, mörka polarvinter kom väl till pass. ”Inte svimma! Prata högt för dig själv annars dör du” tänkte Viljar medan han började skaka av köld och smärta. Till sist tappade han ändå medvetandet.

När polisen kom trodde de att han var död. Räddningsbåten var full och de tänkte lämna honom på ön. Tonje Brenna, generalsekreterare i AUF, fick argumentera en lång stund innan det gjordes plats för Viljar. Ombord på båten vaknade han till en kort stund innan medvetslösheten tog över igen. ”Har ni sett en liten pojke med rött hår?”. Det hade ingen gjort.

Fem dagar låg Viljar nedsövd på sjukhuset. Under tre veckor svävade han mellan liv och död på intensiven innan han kunde flyttas över till neurokirurgen och sedan till en rehabiliteringsavdelning. När han vaknade ur den medicinska koman var den första tanken att han måste få veta om lillebror Torje överlevt. Det hade han, alldeles oskadd.

Sedan frågade Viljar sin pappa, som satt vid sjukbädden, vad som egentligen hade hänt. Hur stort hade attentatet varit? Hade det stannat vid Oslo och Utöya eller kanske utvecklat sig till en statskupp? Levde de i ett annat Norge nu? Det Viljar sett var ju att en polisman – den förklädde Breivik – försökt skjuta bort varenda AUF:are på Utöya.
– När jag fick dödstalet 69 blev jag väl inte precis lättad men jag hade faktiskt trott att han dödade fler.
Under några veckor valde Viljar att inte få veta vilka av hans vänner som fanns kvar i livet och vilka som var borta. Av de fem som rest från Svalbard till sommarlägret kom till exempel bara fyra hem. 14-årige Johannes Buø fanns bland dödsoffren.

Vittnesmålet i Oslo tingsrätt blev en viktig brytpunkt för Viljar. Han har längtat efter att kunna lägga det rättsliga bakom sig och se framåt i stället. Nu har spänningen i kroppen släppt. Frågan om gärningsmannen är tillräknelig eller inte, och vad som ska hända med Breivik efter domen, bryr sig Viljar inte om.
– Han kommer i alla fall att plockas bort från det norska samhället. Nu kan vi prata om viktigare saker, som högerextremismen och hur vi kan förhindra att det här sker igen.

Viljar koncentrerar sig på att hitta sig själv. Han är inte riktigt densamme som före den 22 juli.
– Det är svårt att få tillbaka tilliten till samhället och till andra människor. På något sätt har jag åldrats, blivit mer grubblande och försiktig. Jag har alltid haft en reflekterande sida men det är som om den tagit över nu.

Att fara fram i full fart på cykeln, skidorna och skotern har inte samma tjusning som tidigare. Häromveckan gav Viljar bort sin snöskoter till lillebror Torje i konfirmationspresent. Viljars gamla klasskompisar tar examen i dagarna. För Viljar väntar det tredje året på fortsättningsskolan - den norska motsvarigheten till gymnasiet - i Tromsö till hösten.

På bordet i familjen Hanssen-Christoffersens kök ligger en hög böcker, överst Henrik Berggrens ”Underbara dagar framför oss”. Det kan vara vem som helst av lägenhetens engagerade socialdemokrater som kommit halvvägs i Palmebiografin.

Vid valet i höstas fick Arbeiderpartiet 42 procent av rösterna i Longyearbyen. Viljars mor, Christin Christoffersen, valdes till ordförande i lokalstyret (som på grund av Svalbards speciella folkrättsliga status är en unik konstruktion) och Viljar själv valdes också in i det lokala parlamentet.

Han var med och startade Longyearbyens AUF-förening för tre år sedan när familjen flyttade upp. Uppemot trettio ungdomar är medlemmar. Det är en ganska stor del av den unga befolkningen i det som fram till för några årtionden sedan var en renodlad gruvarbetarby.

Inför 2011 års val hade Viljar utsetts till Arbeiderpartiets ungdomskandidat och stod på fjärde plats på listan, vilket skulle ge en i stort sett säker stol i Longyearbyens lokalstyre.
– Jag hade arbetat hårt för det och följde valkampanjen från sjukhuset. Jag var faktiskt med på länk därifrån när de olika partierna presenterade sina program för eleverna i Longyearbyens skola.

Glädjen och segerkänslan var stor i sjukhussalen när valresultatet stod klart. I retoriken inom AUF och Arbeiderpartiet har det blivit viktigt att återta Utöya. Inte för Viljar.
– Vi ska ta tillbaka AUF:s sommarläger men inte på Utöya, säger Viljar.

Av respekt för de döda och sig själv skulle han inte vilja åka på ett sommarläger just dit. Däremot ser han fram mot ett kommande läger i Nordnorge. Inte minst för att det är viktigt för att hålla ihop AUF som en enhet, en organisation där alla socialdemokratiska ungdomar i Norge räknas lika mycket.
– Det får inte skapas ett A-lag och ett B-lag, där vi som var med på Utöya ses som en särskild kategori. Vi måste skilja på AUF och 22 juli och jobba för att det inte blir en spricka, säger Viljar.

Tusentals människor väntas besöka Utöya på ettårsdagen. Både nya och gamla AUF-medlemmar är inbjudna. Först ska en minneshögtid hållas för att hedra offren för massakern. Norges Jens Stoltenberg och den danska statsministern, socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt, kommer att hålla tal liksom AUF-ordföranden Eskil Pedersen och den norske LO-ordföranden Roar Flåthen. På eftermiddagen är anhöriga till de ungdomar som var på sommarlägret 2011 inbjudna. Men Viljar Hanssen kommer inte att vara där. Han tror att det måste gå minst tjugo år innan han klarar att besöka ön.

Efter den 22 juli 2011 är mycket inte detsamma längre. Men en sak har inte förändrats. Inte för Viljar, inte för partiet och inte för AUF. Det är den politiska viljan. Ideologin och visionerna har snarare stärkts.
– Vi har alltid drivit kampen mot högerextremismen men kanske har vi fått ett ännu större fokus på att följa dess utveckling och visa på alternativen. 22 juli-händelserna visar hur viktigt arbetet för tolerans och solidaritet är, säger Viljar och fortsätter:
– Även när Arbeiderpartiets direkta uppsving har lagt sig tror jag att vi kommer att stå starkare än förr i tron på det vi gör i AUF och socialdemokratin.

Och en av dem som ska påverka Arbeiderpartiet och Norge i framtiden är 18-årige Viljar Hanssen från Svalbard.
– Jag har varit med i AUF i många år och ser ingen anledning att ändra på det. På vilken nivå jag ska jobba politiskt - lokalt eller nationellt – vet jag inte nu. Jag har drömmar men inga ambitioner. Men jag kommer aldrig att sluta med politiken.

Fakta om Utöya och 22 juli
De norska socialdemokraternas ungdomsorganisation Arbeidernes Ungdomsfylking (AUF) har bedrivit kurs- och lägerverksamhet på Utöya i sextio år.
Vid terrorattentatet den 22 juli 2011 dog 69 människor på ön. Åtta miste livet i samband med att en kraftig bilbomb detonerade i regeringskvarteren i Oslo tidigare på dagen.
Den norska insatsstyrkan kunde klockan 18:27 gripa högerextremisten Anders Behring Breivik på ön.
AUF har beslutat att Utöya ska tas tillbaka och åter göras till en plats för goda möten, engagemang och glädje. Det ska bland annat ske genom minneshögtiden på Utöyadagen 2012. Planen är att sedan uppföra ett eller flera minnesmärken över offren för massakern. Kafébyggnaden, där många miste livet, kommer att rivas och nya byggnader uppföras.

Karin Hylander