”Bögarna behövs på landsbygden”

REPORTAGE | Publicerad 2008-07-02

Publicerad i Frihet 04/2008

Emil Adén, 25 år, är homosexuell och längtar till storstaden. Där finns acceptansen. Men samtidigt vill han inte lämna sin hemstad i sticket. När Emil flyttar förlorar Nybro kommunfullmäktige sin enda homo­sexuella ledamot.

I mitten av juni går Emil Adéns flyttlass från Nybro till Stockholm. För två år sedan ville han inget hellre än till storstaden som gjorde ska-vi-ta-en-kaffe och drinkdejter till enkla vardagssaker. Hemma i Nybro är det svårt att träffa någon. Och tio timmars pendling med tåg för den där kaffen eller de där drinkarna, det orkar ingen i längden. Men nu när flytten redan ligger bestämt nedpackad i kartonger känner Emil tvivlet.
– Bögarna behövs på landsbygden.
Frihet träffar Emil hemma i Nybro. Han möter upp på tågstationen, T-shirten har ett mönstrat tryck och jeansen är ljusa.
Vi går till en mackbar i centrala Nybro. Här bor cirka 20 000 personer, de flesta över 40 år. Det är en traditionell kommun, kvinnorna jobbar inom vård och omsorg, männen jobbar på fabrik.

Emil Adén, 25 år.

Emil beställer in en bakad potatis med Skagenröra. Håret är kort på sidorna och luggen ligger snyggt snett över pannan. När han pratar är ögonen allvarliga men ett sött leende är aldrig långt borta. Speciellt när han svarar på hur väl han själv stämmer in på klichébilden – då begraver han ansiktet i händerna, tittar upp, ler och erkänner att han älskar schlager.
– Jag var mobbad från ettan till nian så några egentliga vänner hade jag inte. Men när jag började gymnasiet uppe i Gamleby tog jag ett aktivt beslut. Ingen där visste vem jag var eller vad jag varit med om. Då kunde jag vara den jag ville vara. Jag började gå med huvudet högt och slutade gömma mig. Och det funkade! Jag engagerade mig i elevrådet och andra aktiviteter. Det gjorde att jag fick vänner. Men det tog lång tid för mig att acceptera dem, jag hade alltid utgått från att människor umgås med en för att få ut något av en. Det var min erfarenhet.
När en gammal plågoande började på samma gymnasium som Emil kom mobbningen igång igen. Men den här gången ställde Emils nya vänner upp som en mur runtom honom. Plågoandarna uteslöts från skolans fritidsaktiviteter så länge mobbningen fortgick och till slut lessnade de. Det var roligare att vara med på grillkvällarna, biovisningarna eller festerna.

I samma veva som Emil ­bestämde sig för att komma ut som homosexuell började han att blogga. Den tidens inlägg är fyllda av funderingar kring utseende och olycklig kärlek.
– Innan jag kom ut kände jag inte något behov av att ha en kärlek. Jag hade inte haft vänner på flera år men nu så tyckte jag att livet var bra och dög som det var. Det kändes dumt att gå ut med något som jag inte visste säkert.
Men när han träffade sin första kille blev allt solklart.
– Då tog jag min telefonbok och så ringde jag alla i boken på två dagar. Jag har stått på egna ben så länge och hade jag då vänner som inte accepterade mig då kunde de lika gärna dra åt helvete, rent ut sagt. Men jag var så klart livrädd att jag skulle mista hela min umgängeskrets. Efter att jag berättat för min mor och hon sa att det var okej, då kände jag att jag hade det stöd jag behövde.  
– Jag hade en längtan efter att känna mig hemma i gayvärlden när jag väl kom ut. Men istället förvånades jag över hur kallt det var där!

Första gångerna som Emil Adén loggade in på Internet­ communityn Qruiser tyckte han att sajten inte var annat än en köttmarknad.
– Mycket där är så uppbyggt kring sexualitet och utseende. Ser man inte ut på ”rätt” sätt då passar man inte in. Det är en väldigt hård, karg och cynisk värld.
Istället för att bli stärkt av att hitta till en ny värld av likasinnade människor så kände sig Emil fel. När han kom ut vägde han 35 kilo mer än sin normalvikt i dag.
– Jag hade en kris och mådde otroligt dåligt under den tiden. Jag bröts ner totalt. Så dåligt hade jag inte mått sedan jag försökte ta livet av mig i femte klass. Jag kände inte att jag passade in och självkänslan var inte den bästa. När jag försökte ta mig in i gayvärlden passade jag inte in där heller. Det kändes som att jag inte passade in någonstans. 

Självkänslan låg i botten och tvivlen hopade sig. För att muntra upp sig själv försökte han tänka på vad det var som gjort honom glad förut.
– Jag älskade serietidningar när jag var liten. Så jag tecknade en prenumeration på Kalle Anka. Det var för att ha något som jag kände igen, något som sa vem jag var.
Emil tog illa vid sig av utseendehetsen på Qruiser men samtidigt, berättar Emil, är stämningen på uteställena ofta varmare.
– När jag började åka till Stockholm och gå ut på gayställen och märkte att någon stötte på mig, då var det som en väckarklocka. Aha, jag passar också in! Första gången jag gick ut på ett gayställe hade jag jättekul. Bekräftelsen, att någon såg mig, var det jag ville ha då. Att gå på Patricia var rena himmelriket, jag dansade till schlager sex timmar i sträck. Det var underbart att kunna göra det!
– Då för två år sedan ville jag verkligen komma iväg till Stockholm. Nu är jag inte lika säker längre. Det är så otroligt viktigt att det finns homosexuella människor överallt, som vågar vara öppna med det.

Även om Emil är helt bekväm med sin sexualitet är det ändå jobbigt att ständigt behöva förklara för omvärlden att han är bög. Den stora skillnaden i att komma ut på ett litet ställe och i en storstad tror Emil handlar om vilken bild man har av hur det ska vara.
– Jag hade en väldigt glorifierad bild av gayvärlden och trodde att alla var glada, alla festar, allting var frid och fröjd och alla accepterar alla. Jag kom istället in i en värld där alla inte accepterar alla, där man ska vara och bete sig på ett visst sätt, och avviker du från standardmallen då är det svårare att passa in.
Blicken över axeln finns alltid där om Emil går hem själv sent en kväll. Men han känner sig tryggare i Nybro än i Stockholm. I storstaden finns de bortvända blickarna och tystnaderna. Han tänker på de gånger han läst i tidningarna om homosexuella par som blivit nedslagna efter en oskyldig kyss, på tunnelbanan, ute på stan.
– Ingen i Stockholm bryr sig om något sådant. Folk vågar inte säga till, då kanske de ger sig på dem också.

När Emil sammanfattar de senaste årens kamp för att få vara den han är verkar han nöjd. Han har gått från att vara en osäker pojke med viktproblem till att bli en stark person som älskar den han vill. Nu väntar det nya jobbet som banktjänsteman och att få inreda den nya lägenheten tillsammans med sin sambo. Kanske återvänder han till Nybro någon gång i framtiden, kanske inte.  •  

Nina Svanberg

Fler texter av Nina Svanberg ›