Det här är en utskrift från frihet.se
KRÖNIKA | Publicerad 2009-05-07
MASSVÅLDTÄKTER I KRIG har det senaste seklet begåtts vid sex tillfällen: i Nanking 1937, i de våldtäktsläger som japanska soldater höll sig med under andra världskriget, i slutstriden om Berlin 1945, under konflikten mellan Bangladesh och Pakistan på 1970-talet och i Rwanda och Bosnien under 1990-talet. ”Aldrig mer” säger vi varje gång. Men nu pågår det igen – i Kongo.
Vi har vetat om det sedan 2002, då kom de första internationella rapporterna. Det är sju år sedan.
VÅLDTÄKT ANVÄNDS SOM VERKTYG i ett krig som är ett verktyg för profit. Beväpnade grupper från Kongo, Rwanda och Uganda finansierar sin verksamhet genom handel med mineraler. Striderna gäller kontroll över gruvor och transporter till och från dessa.
Sedan 1998 har fler människor dött i Kongo än i Irak, Afghanistan och Darfur tillsammans. Ett fredsavtal undertecknades i januari 2008, men en fred som bara gäller halva befolkningen är ingen fred. Drygt tusen våldtäkter begås varje månad och striderna mellan olika milisgrupper fortsätter. Ungefär var tredje kvinna har våldtagits och enligt UNICEF är hälften barn. Världens största FN-operation finns på plats och ska på papperet skydda civilbefolkningen, men den klarar inte ens av att säkra vägen för hjälptransporterna.
COLTAN, GULD OCH TENN lämnar landet varje dag. Mineral-exporten från Rwanda och Uganda ökar ländernas tillväxt, trots att det inte finns några sådana mineraler inom deras egna gränser. Mineralerna finns i Kongo. Coltan, som behövs för att tillverka mobiltelefoner, iPods och digitalkameror i hela världen finns nästan bara i Kongo. Vår efterfrågan på elektroniska produkter är (utan att vi vet om det) en del av vad som underblåser konflikten. Och det går att ändra på.
1900-talets första stora internationella människorättsrörelse handlade faktiskt om just Kongo. Kung Leopold II av Belgien hade på den tiden landet som sin privata koloni och de fasansfulla övergrepp som begicks mot civilbefolkningen gjorde att landets folkmängd halverades under bara ett par år.
Organisationen Congo Reform Association startades 1904 i protest mot det koloniala förtrycket och växte till en massrörelse över hela världen. Stormöten hölls i Amerika, Europa och Australien. Den tidens kändisar, som författarna Mark Twain och Arthur Conan Doyle, engagerade sig. Det här var egentligen första gången som en folkopinion använde sin makt att sätta en fråga på dagordningen, och det bidrog till att kung Leopolds skräckvälde upphörde 1908.
KONGO BEHÖVER IDAG en liknande global rörelse. Vi måste tvinga företag som Apple, Nokia och Nintendo att garantera att mineralerna de använder inte finansierar beväpnade grupper. Massvåldtäkterna på Kongos kvinnor och barn hade inte behövt finnas i din iPod. Eller för den delen överhuvudtaget.
Om landet hade en fungerande regering hade mineralerna kunnat brytas på ett lagligt sätt. Om FN:s säkerhetsråd såg till att resolution 1820 implementerades hade sexualiserat våld i konflikter kunnat utgöra krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord. Om den kongolesiska statens kapacitet byggdes upp för att kunna arrestera och döma våldtäktsmän. Om den internationella brottsmålsdomstolen väckte åtal mot de huvudsakliga för-övarna till massvåldtäkterna. Då hade världen visat att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Något man, i teorin, erkände 1993 i den så kallade Wiendeklarationen.
Allt detta är genomförbart. Vad som hittills har saknats är vilja. Och det går att ändra på. •
Katrine Kielos
