KRÖNIKA | Publicerad 2010-09-06
Jag känner smaken av dig på mina läppar, fortfarande. Trots att det har gått över tre år. Jag känner dina händer på min hud. Märkena efter hur dina fingrar rörde mig. Jag minns till och med din lukt, hur du luktade som ett ovädrat rum. Sådana detaljer minns jag knappt om någon, men du är inte vem som helst. Jag kommer alltid att minnas dig.
Det är en marsnatt, 2007. T-centralen, Stockholm. Jag har varit ute och dansat halva natten med vänner, och har börjat nyktra till i nattluften. Nere på den folktomma perrongen ser jag att mitt sista tåg har gått för natten. Jag åker upp för rulltrappan mot Vasagatan, mot nattbussen. I ögonvrån ser jag dig i jeansjacka bakom mig. Du kliver ljudlöst upp för rulltrappstegen tills du står precis bakom mig. Jag känner nästan värmen från din kropp genom vinterjackan. Jag känner också hur klumpen i magen växer. Precis när jag ska ta sista steget upp mot biljetthallen tar du tag i mig, sliter in mig i hörnet vid hissarna. Jag faller ner på det hårda golvet, och slår i huvudet.
Nu är du överallt. Dina läppar, din tunga, ditt saliv över mitt ansikte, inuti min mun. Dina händer river i mina kläder, du smeker mig hårdhänt mellan benen. Du försöker att komma innanför mina kläder, innanför mig. Jag vet inte vem du är, men du försöker att våldta mig på ett kallt stengolv. Jag skriker, jag slår, river ditt ansikte. Jag förstår inte varför jag inte får bort dig, varför ingen hör. Varför varje sekund känns som en timme. I mina hörlurar hör jag Marianne Faithfull sjunga "Show me sweetness, show me summer skies."
Jag undrar om jag någonsin kommer att se några sommarhimlar igen. Jag tänker på min pojkvän, försöker att minnas hur en man ska och får ta på mig. Jag spänner varje muskel i min kropp, och ditt grepp om mig lossnar. Jag slår dig över ansiktet, vacklar och börjar springa upp ovan jord. Jag springer utan att se mig om, jag springer över bron. Stannar först tre kvarter bort, andas ut mot en husvägg. Slår numret till pojkvännen. När jag hör hans sömniga röst på andra sidan luren kommer tårarna.
Du kom inte ända in i mig, men tillräckligt. Alla minnen som nu var i, och på min kropp. För att du hade tagit, slickat och smekt den. Mina skrik, hur kunde du inte ha hört dem? Mitt nej, hur kunde du inte ha förstått det? Du sket i min vilja, du tog min mänsklighet från mig. Din jävel. Trots det fanns det ingen tanke på att polisanmäla dig. Inte en tanke. Det fanns ingen som helst ork i mitt hjärta för det. För i ett samhälle där män inte ses som våldtagbara, hur skulle jag orka förklara för sjukhuspersonal och polis hur jag som man nästan blev våldtagen? Jag ville inte riskera att inte bli trodd, att inte bli tagen på allvar. Jag ville inte bli ännu ett streck i statistiken ingen brydde sig om.
Jag ville bara lära mig att gå vidare. Jag ville bara lära mig att sluta tänka på dig varje gång jag var ute bland folk. Jag ville bara lära mig att inte rycka till varje gång min pojkvän rörde mig. Tre år senare har jag lärt mig allt det. Tre år senare känner jag inte av dig lika mycket längre. Jag har gjort slut med dig, och smärtan du gav mig. Även om jag ångrar att jag inte polisanmälde dig så har jag lärt mig att inte vara rädd för sådana som dig. Det enda jag kan göra är att fortsätta leva det liv jag vill leva. För du tog aldrig mitt liv, hör du det? Du tog aldrig mitt liv.
Jag skulle hellre dö än att låta dig göra det.
Linus Fremin
