Budskap med elegans

ARTIKEL | Publicerad 2011-11-17

Frihet fick en exklusiv intervju med Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson, popprofessorerna bakom elektrogruppen The Embassy, med anledning av duons första skiva på fem år. Det blev ett samtal om att mixa överklassestetik med vänsteråsikter, storstadssegregation och sågade spelningar.

Det blå strålkastarljuset sticker hål på mörkret och fångar en kisande publik framför scenen på klubben Debaser Medis i Stockholm. Vid mikrofonen står Fredrik Lindson med en gitarr och framför en akustisk version av ”Make Me Sad”, ett av spåren från ”Life In The Trenches – The Other Side Of 2001-2011”, ett nysläppt samlingsalbum med tidigare outgivet material. Medan han framför sin emblematiskt nasala sång skimrar tröjan av ett fluorescerande tryck. Senare under spelningen får låten ”Time’s Tight” linoleumgolvet i lokalen att gunga under trycket från basgången. Snett bakom Fredrik Lindson står Torbjörn Håkansson och hamrar frenetiskt på en trummaskin, lätt gungande i takt med musiken. Tillsammans utgör de taniga gestalterna framme på scenen The Embassy, ett av förgrundsbanden i den svenska elektrovågen.

2002 tog The Embassys debutskiva ”Futile Crimes” plats i svenska skivbackar, ett alster som av landets kritiker prisades som finstämd, elektroakustisk pop. Men historien om bandet börjar inte där. För att förstå The Embassys ursprung får vi skriva 1997 i kalendern. Fredrik sitter tillsammans med en grupp vänner på en krog i Göteborg och blir introducerad till Torbjörn. De börjar diskutera musik, politik och kultur och upptäcker att de talar samma språk. Referenserna klickar. Det blir startpunkten på en lång vänskap och en musikalisk enhet som håller ännu i dag. Att det tog så lång tid att släppa ifrån sig den första skivan förklarar Fredrik med att det hela tiden fanns en ängslan att göra något halvdant. Allt som förknippas med The Embassy ska vara förädlat in i det sista, förklarar han.
– Vi vred och vände på musiken i fem år innan det kändes rätt. Tiden mellan 1995 och 2000 var ju på många sätt extremt deprimerande i Sverige. Det var svårt att hitta rätt källor till inspiration. I stället blev det ett fem år långt terapisamtal.

Stockholm igen. Nutid. När strålkastarna släckts och bandet klivit av scenen träffar Frihet Torbjörn och Fredrik i en pentrydel utanför backstagerummet, ett par våningar ovan konsertsalen. Från rummet skränar kompisar och bekanta under glada tillrop, golvet mullrar av musiken ett par trappor nedanför. Senast bandet släppte en skiva var för fem år sedan och många har undrat vad duon egentligen sysslat med sedan dess. Än en gång har sträckan mellan idé och produkt varit lång.
– Vi har ifrågasatt oss själva och musiken. Försökt hitta andrum och reflektera över hur vi jobbar, säger Fredrik och fortsätter:
– Anledningen till att vi väljer att släppa den just nu är för att saker tar tid. Vi har varit tvungna att absorbera kritik och vara självkritiska. Sedan har vi sållat bort material som inte håller måttet.

Torbjörn och Fredrik har dessutom bott i olika städer de senaste åren, något som ytterligare fördröjt den kreativa processen.
– Jag har bott i Stockholm och det är en av anledningarna till att det tagit tid. Först trodde vi att det skulle funka att bolla idéer över telefon mejl, men det höll inte. Vi behöver närhet, säger Torbjörn och grimaserar av ljuset från en oförlåtligt skarp lysrörslampa i taket.

Med ”Life In The Trenches” sätter bandet punkt och inleder en ny fas i skapandet. Senare i höst kommer ”State Wave”, ett album med helt nytt material som enligt dem själva är mer personligt och inträngande.
– Nu när vi befriat alla gamla låtar, varenda b-sida, och fått börja om känns det nödvändigt med ett nytt avstamp. Vi har ett nytt fokus med en annan idé. Ljudbilden är delvis omstöpt och vi lämnar ut mer av oss själva, avslöjar Torbjörn.

En tid övervägde bandet att inte ens släppa någon skiva. Formatet kändes uttjatat. Men i slutändan tyckte duon att lösa låtar blev för begränsat.
– Problemet med en låt är att den bara hänger där och inte står för någonting, säger Torbjörn och trummar med fingrarna på den vitmålade väggen.

Utanför fönstret åker en strid ström av taxibilar, medan människor gör sitt bästa för att kryssa över vägen. Under ett samtal med Fredrik ett par dagar före konserten var han uppenbart nervös inför spelningen. Genom åren har duon fått sin beskärda del av sågningar för skakiga spelningar. Själva uppger de att var femte spelning blir lyckad,.
– Vi vill ha en idé med varje konsert. Det ska vara succéartat och fastna i folks minne. Men det gör också att det blir ojämnt. I praktiken går det en succéspelning på åtminstone fyra-fem fails, konstaterar Torbjörn frankt.

Alla kulturutövare tvingas, mer eller mindre motvilligt, förhålla sig till kritik. Somliga läser knappt recensioner, medan andra gräver ned sig i varje inlägg på skvallerforumet Flashback. Torbjörn och Fredrik har båda en förmåga att ta kritik personligt.
– Visst gör man det. Kritik träffar som mest när man känner sig på nedgång, när det inte klaffar, säger Fredrik.
– Musik är ett maktspråk och känner vi inte att vi behärskar det är det jättejobbigt, fyller Torbjörn i.

Men kritiken är också nyttig.
– Lite är det som att vi får hybris och behöver tas ned på jorden. Antingen genom hård kritik utifrån eller att vi gör det själva. Ibland räcker det med att Torbjörn ger mig en viss på blick på scenen så är jag tillbaka igen, säger Fredrik med ett brett leende.

2005. Göteborg. The Embassy har precis släppt ”Tacking” och hela staden är något av en sjudande popgryta av lovande indieakter. Skivan blev The Embassys verkligt stora genombrott och fick varenda klubb-dj att lägga på ”It Pays To Belong” på skivtallriken. Plötsligt fick en elektrotörstande generation av klubbkids en temalåt.
– Den skivan är mycket en reflektion av vad som försiggick i våra huvuden vid den tiden. Sedan tror jag att vi lyckades pricka in tidsandan på ett sätt som funkade, säger Torbjörn.

 Bild: Mattias Vepsä

Bandet blev tidigt något av förebilder till yngre förmågor i Göteborg, inte minst elektroduon The Tough Alliance. Torbjörn förklarar att konkurrensen inom scenen var ”positivt frustrerande” och drev fram kreativitet och idéer som annars inte skulle materialiserats.
– Det som är fint med Göteborg är att man liksom står och faller med varandra. Det finns ingen makt i Göteborg på samma sätt som i Stockholm och det formar människorna och musiken i staden.

The Embassys signum är att de knådar ihop gitarrer med djupa bastrummor och elektroniska slingor på ett sätt som skapar en säregen ljudbild. Torbjörn framhåller att bandet strävar efter att ha en idé om musiken. Det räcker inte med bra musik, menar han.
– Det som särskiljer Embassy från andra band är att vi är mer idéburna, vi vill att vår musik ska stå för något. Inte bara vara kul att lyssna på. Det ska finnas lite motstånd inbakat i tonerna.

The Embassy har något kryptiskt kallat sin musik för underklassdisko och subtila politiska referenser har hela tiden funnits inbäddade i låtarna. På ”Information” upprepas ”I’m looking for an alternative, I will not stay conservative” som ett mantra. Torbjörn avslöjar att Frihet är den enda tidning som får intervjua bandet. Duon vill ta ställning.
– Vi tycker att sossarna är för hunsade just nu. För varje gång någon socialdemokrat skriver något så är tio borgerliga tidningar där och hugger. Det är något sjukt i hela samhället just nu.
– Underklassdisko handlar om att vår musik står på de fallnas sida.

Båda återkommer till att musik ska framkalla känslor och en vilja till att åstadkomma någonting. Samtidigt vänder sig duon emot övertydlig musik.
– Vår linje är att även dansmusiken ska påverka människor, men vi ogillar politisk musik som skriver folk på näsan. Den mest effektiva musi-ken är den som är genomtänkt och smart och gör det med hjärta, tror Fredrik.

Torbjörn, som bor i Stockholm sedan en tid, är kritisk till segregationen i huvudstaden. Lyckas man inte vända utvecklingen riskerar Stockholm att bli en gated community, spår han.
– Stockholm är på många sätt en vidrig stad. Man bygger så att fattiga ska hålla sig i ytterstaden och upprätthåller segregationen ge-nom utförsäljningar. Att allmännyttan säljs ut till underpriser är ren stöld.
– De fattar inte att man skapar en turiststad som bara består av attrakt-ioner och fasader på bekostnad offentliga mötesplatser för männis-kor. En blandad stad finns inte längre på den politiska dagordningen.

Fredrik nickar och fyller i:
– Göteborg är ännu inte en sluten stad. Där kan vanliga människor fortfarande bo någorlunda centralt. Det beror mycket på att det finns en stark identitet som arbetarstad. Man håller ihop på ett annat sätt.

Samtalet skiftar över till att handla om samhällsutvecklingen de senaste åren. Fredrik sneglar ut genom fönstret och funderar för ett par ögonblick.
– Debaser har infört vakter. Det fanns inte förut. Samma sak gäller i hela samhället, övervakningen är överallt. Det stryper spontaniteten. Ljud och liv ska regleras för att inte störa samhället. Men den starkaste signalen om samhällsutvecklingen är förstås de snabbt växande samhällsklyftorna. Människor kan inte längre spegla sig i varandra. Det är sorgligt.

Enligt Torbjörn är det ett globalt fenomen som har sin grund i att kapitalismen är överbelånad och att pengarna nu håller på att ta slut.
– Marknadsextremismen började med Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Det finns något föraktfullt i den politik som bedrivs, ett klassförakt. Vi gillar inte utvecklingen.

Fredrik och Torbjörn har i pressmaterial synts ombord på lyxbåtar iklädda seglarkavajer och chinos. Tänk amerikansk östkustsöverklass på semester i Martha’s Vineyard. Bandets bild utåt, musikaliska stil och svårtolkade referenser har vid mer än ett tillfälle förvirrat lyssnare.
– Vissa vänstermänniskor ville inte ta i oss med tång för att de såg oss som ett borgerligt band, säger Torbjörn och fortsätter:
– Men det är ju helt felaktigt. Vi är socialister, välklädda socialister. Vi vill använda bilder av oss själva för att få människor att tänka till.

Båda återkommer flera gånger till att den politiska kartan ritats om. För 30 år sedan var det vänstern som hade initiativet och definierade debatten. I dag är det tvärtom så att högern bestämmer riktning och vänstern följer, tror Fredrik och Torbjörn.
– Det är lika mycket högerns fel som socialdemokratins egna brister. När Kjell-Olof Feldt skrev om politiken och ekonomin mot slutet av 1980-talet kapitulerade liksom hela rörelsen. Det blev slutet på en lång era av vänsterinfluenser. Sedan kom New Labour i Storbritannien och tredje vägen fick vänsterpartier över hela Europa att ge upp mark. Under 1990-talet skapades en obehaglig konsensus mellan socialdemokrater och moderater. Vid ett tillfälle hörde tankesmedjan Timbro av sig till duon för medverkan i ”Pophögern”, en påtänkt bok om band som sympatiserade med borgerliga idéer. De båda skrattar när episoden förs på tal.
– Det var bara glöm det, säger Torbjörn.

Båda får frågan om vad de skulle vilja förändra om de fick chansen. Fredrik förklarar att köttkonsumtionen och klimatfrågan hänger ihop. Han vill införa en skatt på kött för att främja en grönare utveckling. Torbjörn funderar en stund. Klockan närmar sig två på natten mellan fredag och lördag, strax utanför viner vinden och regnet bildar speglar i asfalten.
– Jag vill se mer ideologiska oppositionspolitiker. Folk är för mesiga.

Torbjörn Håkansson
Bor: Stockholm.
Ålder: 35 år.
Gör: Programmerare i bandet The Embassy.
Äter: Lätt.
Utpräglat personlighetsdrag: Medveten.
Läser just nu: O’Toole.
Otippad talang: Rundspark.
Otippat intresse: Information.
Lyssnar på musik i form av: Pop.

Fredrik Lindson
Bor: Göteborg.
Ålder: 39 år.
Gör: Sångare och låtskrivare i bandet The Embassy.
Äter: Vegetariskt och räkor.
Utpräglat personlighetsdrag: Betraktande.
Läser just nu: ”Truman Capote” av Gerald Clarke.
Otippad talang: Nära till hat.
Otippat intresse: Utveckling.
Lyssnar på musik i form av: Pop.

Daniel Mathisen

Fler texter av Daniel Mathisen ›