KRÖNIKA | Publicerad 2012-03-30
Fylla, sex och slagsmål. Jag kan bara gissa att det var vad TV 11 hoppades på när de för ett tag sedan släppte in de 20 deltagare som ska vara inlåsta i ”Big Brother”-huset. Rekordmånga 10 000 personer ville låsas in i huset, vara utan kontakt med omvärlden och filmas dygnet runt i tre månader. ”Big Brother”, som en gång sågs som ett intressant socialt teveexperiment, är numera mest ett hus fullt av halvtrasiga och uppmärksamhetssökande ungdomar som kommer att ångra hälften av sina handlingar i huset. För det är ju det programmet går ut på numera. Borta är tanken på att se hur människor agerar gentemot varandra utan kontakt med omvärlden. I stället använder produktionen alla knep i boken för att konstruera konflikter och hetsa deltagarna mot varandra. Resultatet blir fyllesex, slagsmål och psykiska sammanbrott.
Sedan svenska ”Big Brother” startade för tolv år sedan känns det som att tusen olika dokusåpor har kommit och gått. Den ena sämre än den andra. Det är faktiskt bara en, under alla dessa år, som har lyckats både underhålla och utmana mig: ”Jersey Shore”. I MTV-dokusåpan tillbringar åtta italiensk-amerikaner, så kallade ”guidos”, sommaren i ett hus på stranden vid partymeckat Jersey Shore. De kvinnliga deltagarna, med smeknamn som Snooki och Sammi Sweetheart, klär sig i korta klänningar, höga klackar och hjular på dansgolvet. Grabbarna, som Pauly D och ”The Situation”, är vältränade, solariebruna och har mer hårgelé i håret än hårstrån. Kamerorna följer hur de super som fan, fistpumpar till housemusik, slåss blodiga och har sex med någon ny varje kväll.
Så vad är egentligen skillnaden mellan ”Jersey Shore” och ”Big Brother”? För mig ligger den i att deltagarna i ”Jersey Shore” lyckas med att både bekräfta och utmana stereotypa bilder av manlighet och kvinnlighet. För ”Jersey Shore” visar upp en sorts panikartad maskulinitet där grabbarna gör allt för att dra hem en ny tjej varje kväll. De gymmar, steker i solariet och klär sig flashigt för att charma hem den snyggaste bruden. Det blir så tydligt att deras manlighetspoäng är lika med antalet knull/hångel/telefonnummer. Dessa muskulösa män låter sitt värde bestämmas av (rätt) kvinnors uppmärksamhet, och när de går hem ensamma är det ett stort misslyckande.
Denna panikartade maskulinitet ställs mot de kvinnliga deltagarnas allt annat än stereotypt snälla och städade kvinnlighet. Tjejerna svär, slåss och vägrar att städa och laga mat. Det är kvinnor som varken definieras av, eller låter sig kontrolleras av, männen omkring dem, vare sig det är deras rumskamrater, pojkvänner eller pappor. Visst är de sexobjekt vars främsta mål är att hitta rätt karl, men när det kommer till sex är det de som objektifierar männen som de vill ligga med. Som en av deltagarna, kallad Jwoww, säger: “After I have sex with guys, I will rip their heads off.” Det är kvinnor, som tyvärr ofta stämplas som slampor, men som egentligen bara har ett aktiv sexliv på egna villkor. Det är både uppfriskande och intressant att se.
De är en sådan dimension som saknas i ”Big Brother”. Den erbjuder inte längre en inblick i människors interaktion när de är utlämnade till varandra, utan är mest ett tragiskt exempel på en cynisk teveproduktion som desperat söker efter löpsedlar. Då är det i stället dokusåpor som ”Jersey Shore” som i all sin vålds- och sexfyllda underhållning faktiskt säger något intressant om mänskliga relationer.
Linus Fremin
