Bild: Mattias Bardå/UR
- Artister som tar ställning är ofta vänster
INTERVJU | Publicerad 2012-06-25
Vad har Owe Thörnqvists gamla plåga ”Varm korv boogie” att göra med politik? Frihet träffar Anna Charlotta Gunnarson, programledare för UR:s ”Pop och politik”, för att ta reda på kopplingen mellan musik och politik
I ett välordnat rutsystem ryms ord och namn. Där samsas Annika Norlin med Owe Thörnqvist, Undertones och Gonza. Det vi tittar på är planeringen för den nyss påbörjade säsongen av ”Pop och politik.” Där bredvid whiteboard-tavlan sitter hela redaktionen samlad och arbetar för fullt med att klippa ihop den kommande säsongen. Det har redan blivit tre säsonger på radio, en på teve och så den nya då. Men vi kan hoppa tillbaka till början för att förstå vad det handlar om. Anna Charlotta Gunnarson träffade sin chef på Utbildningsradion för att berätta om sin idé.
– När jag sålde in det var grundtanken att jag ville skildra historia på ett roligare sätt, då hade jag tänkt göra det faktamässigt.
I programmet tas vår moderna historia upp och gestaltas genom popmusiken. Det kan handla om allt från fängslade IRA-mäns hungerstrejk till humoristiska låtar som är kritiska till Socialdemokraterna. I ett av den kommande säsongens program pratar Anna Charlotta Gunnarsson med Owe Thörnqvist. Alltså han som 1959 skrev låten ”Varm korv boogie”, som numera finns i många skolors sångböcker. Det få vet om är att det är en väldigt politisk låt.
– Det är intressant när man tittar på exempelvis Owe Thörnqvist, det är många som menar att han var den som tog rocken till Sverige och var den första i landet att använda ordet rock. Han har haft mycket politik i sin musik men är inte uppmärksammad för det. Som ”Varm korv boogie” som handlar om en man som står med en låda på magen på Fyristorg och inte får sälja länge. Den låten är alltså en stark kritik mot Socialdemokraterna och den företagarpolitik som de förde, i dag är det ingen som tänker på det, säger Anna Charlotta Gunnarson.
Bara på några år har Anna Charlotta märkt en förändring i artisters benägenhet att prata om musik som någonting kopplat till politik.
– På många sätt har det kanske också förändrats på vilket sätt musiken tar ställning. Dels för att det har varit sex år av borgerligt styre och inte minst för att det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna valts in i riksdagen.
Kan det också ha att göra med att sättet att prata om politik förändrats?
– Dels är det ett annat samhälle, ett borgerligt styre på ett annat sätt än det har varit på nästan hundra år. Och så är artister som tar ställning ofta vänster, det märks tydligare nu. Under (Olof) Palme var proggen mer en syn på folkhemmet och det gamla tråkiga, nu är det på ett annat sätt.
– I dag handlar det om segregation, förr handlade det om att man skulle få göra vad man ville. Visst var det om hyror och fattigdom men det är en annan sorts ilska gentemot Sverige som jag tycker märks. Folk är förbannade på saker, påverkade av det samhällsklimat som faktiskt är.
Ett de inslag Gunnarsson är mest nöjd med är Annika Norlin, artisten bakom Hello Saferide och Säkert!
– Det under temat hämnd. Där berättar Annika om låten ”Allt som är ditt”, om känslan när någon man känner utsatts för våldtäkt, det handlar om den känsla man vet är fel men som finns där.
I programmet om hämnd berättar Norlin om att hon sjöng låten”Allt som är ditt” med textraden ”dom jävlarna ska dö” den 22 juli förra året, utan att veta vad som just hade hänt på Utöya. Det är ett ganska typiskt avsnitt av ”Pop och Politik”, där musiken samspelar med reportage om dödsstraffets historia.
Genusperspektivet ska genomsyra ”Pop och politik”, ett perspektiv som ofta saknas i musikjournalistiken.
– Vi får en massa nya historier för att vi frågar dem som ingen annan frågat och för att de ofta har gjort musik som inte har ansetts viktig. Mycket musikjournalistik har ju gjorts av killar som har haft sin referensram och den har handlat om Bob Dylan, Neil Young och möjligen Patti Smith.
Ett exempel på de genusstrukturer som Gunnarson lyfter fram är Abba och Agnetha Fältskog.
– Hon var en jättekänd och stor soloartist innan hon gick med i Abba, då slutade hon i princip att skriva låtar. Hon har bara varit med och skrivit en Abba-låt och då tänker man: ”Vad fan hände där.” Det är typiskt, 1973 fick hon barn och då tog snubbarna över. Det som är roligt med vårt program är att man kan öppna upp för att intressera sig för såna saker.
Är det kanske så att de bästa politiska låtarna är de som är mellan raderna?
– Man kan så klart bli väldigt berörd när någon skriver en politiskt tydlig låt också, att man blir triggad. Men verkligen, jag tycker också att mycket av den musik som är politisk i det fördolda är fantastisk. Det behöver inte ens vara texten, det kan också var instrumental musik som ändå säger något i sin kraft, hur man använder musiken på ett nytt sätt eller hur musiken användes på Docklands ravepartyn.
Har din på musikens påverkan förändrats under de år du har jobbat med det här?
– Jag har nog varit övertygad om det här hela tiden, men däremot så märker jag att folk säger till mig att ”fan vad härligt, jag har fått en massa aha-upplevelser”, så jag känner att jag är missionär för det här. Jag vill bara mer och mer, ut med det här och det är också fräckt att serien fått fortsätta, det tar ett tag innan folk fattar vad ett program står för, hade vi gjort en säsong hade inte någon märkt det, nu är det mig eller mina kollegor folk ringer när det vill prata om pop och politik. Men det finns fortfarande de som tycker att popmusik bara är krafs och att det inte kommer ny bra och politisk musik. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan om det kommer någon ny politisk musik, så skulle ingen våga säga om litteratur. Men när det gäller pop får man vara lite okunnig.
Många av tidningens läsare är unga och politikintresserade, vad tror du att de kan lära sig av popmusiken?
– Allt. Det speglar hela tiden samhället, även om man tycker att låten är en fjantig sextiotalslåt kan man ha ett genusperspektiv och se på vem det är som kommer fram. Man hittar hela samhällsförloppet om man bara börjar titta på det, det kan handla om allt från texterna till vem som får fronta ett band, det är också intressant att titta hur artisterna levt.
Esther Phillips ”Home Is Where The Hatred Is” är en av de låtar Anna Charlotta Gunnarson helst lyfter fram från den kommande säsongen. Det är en låt som handlar om en tjej som är missbrukare, driver runt på gatorna och inte vill gå hem.
– Det är intressant med en kvinna som sjunger om missbruk så tidigt som 1971, det är inte hon som skrivit den, men hon var missbrukare och dog senare av det. Då är det intressant att titta på hur hemlösa kvinnor hade det på den tiden. I Sverige fanns de kvinnorna inte med i statistiken, utan det som fanns var Byrån för bostadslösa män, sånt kan man titta på samtidigt som man lyssnar på hennes låt och bättre förstå sambanden.
John Antonsson
