Finter teknik och äkta glädje

INTERVJU | Publicerad 2008-02-10

 Bild: Linus Hallgren

Det har varit ett speciellt år för Nazanin Vaseghpanah. Hon var med och tog upp sitt AIK från norrettan till allsvenskan men fick den allsvenska säsongen förstörd av en ljumskskada som normalt bara drabbar killar. När hon väl kom tillbaka var säsongen över och hon kände att hon behövde en ny miljö och nya utmaningar. Så hon skrev på för stockholmskonkurrenten Hammarby, en dödssynd skulle många hävda men Nazanin har fått positiva kommentarer kring sitt lagbyte. Alla vet att hon innerst inne håller på AIK.

- Jag kände att jag behövde en ny miljö och höra nya röster. Jag vill inte bara vara en talang längre. Jag är 20 år gammal nu, inte 15 längre. Jag tror att jag kan ta ett steg till med rätt träning och rätt inställning. Jag tror inte att jag kommer ångra att jag bytte klubb, man måste tänka på sin egen utveckling också. 

Oavsett vem man pratar med framhåller de Nazanin som svensk fotbolls stora löfte. Malin Swedberg är expertkommentator på TV4:
-    Nazanin har en äkta glädje och det driv som krävs för att bli en stor fotbollsspelare. Hon är en brilliant tekniker, bra målskytt och bra framspelare, en komplett anfallare helt enkelt.

Om hon lyckas i Hammarby nästa säsong borde dörren till U23-landslaget stå öppen men Nazanin vet att hon inte passar in i den traditionella bilden av en svensk damfotbollsspelare.

 – Jag måste göra en bra säsong för att bli uttagen. Men det är klart man frågar sig: Hur många invandrare finns det i landslaget? Det är ett farligt ämne att ta upp. Jag har gjort flera intervjuer där de frågat mig varför jag ska bli uttagen bara för att jag är invandrare. Det är inte alls det jag menar, man måste prestera för att få komma med. Men det känns lite som att vissa får det lite enklare att komma med än andra. En spelare som satt på bänken i sitt klubblag blev ändå uttagen till landslaget. Då börjar man fråga sig vad det beror på?

När man tittar på landslagstruppen och de allsvenska lagen inser man snabbt att Nazanin har rätt. Där finns nästan inga spelare med utländsk bakgrund. Inom herrfotbollen är det tvärtom. Sveriges, kanske världens bästa fotbollsspelare, Zlatan Ibrahimovic, Kennedy Bakircioglü, Daniel Majstorovic, Dusan Djuric har alla slagit igenom de senaste åren. Men så är det inte på damsidan.  

-    Det finns inga föregångare, inga förebilder. Vem har jag som förebild inom damfotbollen? Vilken invandrartjej har lyckats? Ingen. Varför skulle då jag göra det? Jag hoppas att jag blir den första som lyckas så att fler invandrartjejer kan slå igenom. Det har absolut inget att göra med att deras föräldrar inte tillåter dem spela fotboll. Nästan alla föräldrar stöttar, det finns såklart undantag. Men att skylla på föräldrarna är bortförklaringar. Jag hoppas fler invandrartjejer fortsätter spela. Svensk damfotboll behöver lite ny kultur och nya attityder.

Det är uppenbart att Nazanin inte är någon typisk svensk damfotbollsspelare. Hon är liten och kort, har en gudabenådad teknik, älskar att dribbla och finta och drar sig inte för att säga vad hon tycker.

– Det finns en viss bild av hur en svensk fotbollspelare ska vara och se ut. Jag passar inte in i den bilden. Jag säger absolut inte att det har med rasism att göra men jag kan knappt nämna någon damfotbollspelare med invandrarbakgrund, det fanns en tjej men hon åkte till USA för hon kände inte att hon kom någonstans här.

 Bild: Linus Hallgren

Nazanin är född i Iran och kom till Sverige som tvååring men hon känner sig ändå som iranier.

– Jag talar persiska med mina föräldrar och svenska med mina bröder. Jag har inga minnen från Iran, bara från våra resor dit under somrarna. Folk säger: Du är svensk. Nej, jag är inte svensk, jag är iranier. Jag kommer alltid att vara iranier. Så var det inte när jag var liten. Då hatade jag det där med Iran. Men ju äldre jag blivit desto mer känner jag att Iran är mitt land, det är därifrån jag kommer. Det finns självklart mycket jag ogillar med Iran, som slöja och allt det där, men innerst inne är jag iranier. Men jag är glad att jag inte bryter. Det är bra när man söker jobb och så.

Nazanin vill egentligen inte prata så mycket i termer av invandrare och svenskar, hon bryr sig inte så mycket om varifrån folk kommer, men visst blir hon utsatt för rasism.

-    Häromdagen var jag ute och gick med en kompis och vi mötte en kille som gick och delade ut reklam. Han ställde sig framför mig och gav ett blad till min kompis som är svensk. När vi kollade vad det var för nåt var det rasism. Det var reklam för den där marschen i Salem. Jag kände mig så jävla kränkt. Jag brukar inte ta åt mig men han tittade inte ens på mig, han gav den bara till min kompis. Sånt blir vanligare och vanligare.

Hon började spela fotboll redan som femåring. När hon var liten var hon så ofta på fotbollsplanen att folk frågade om hon inte borde börja tälta där. Nazanin förklarar mycket av sina framgångar med att hon dels har fått träna på konstgräs och sluppit träna på grus, dels att hon började träna med seniorlaget redan som tolvåring. Hon tränade också en hel del med killarna, ända upp till gymnasiet. Därför har hon haft bättre förutsättningar än många andra tjejer.

– Killarna tilläts dribbla och misslyckas fem gånger för att sedan lyckas. Som tjej vågar man inte riktigt, man frågar sig: Får jag? Vad händer om jag misslyckas? Jag har alltid haft bättre teknik än killarna i min ålder. Ändå har jag inte fått samma utveckling. Killarna står och nöter teknik redan när de är små men vi tjejer ska springa runt och leka kull. Det är så mycket snack om att det ska satsas på tjejer, men det händer ingenting.

 Bild: Linus Hallgren

Damfotboll och herrfotboll är två helt olika världar. De bästa herrfotbollsspelarna tjänar flera miljoner om året. Nazanin kan fortfarande inte leva på fotbollen. Hon har svårt att hitta ett jobb som hon kan kombinera med träning varje dag och långa resor till bortamatcherna. Skillnaderna mellan dam- och herrfotboll grundläggs redan på knattenivå då killarna får de bästa träningstiderna och får spela på gräs medan många tjejlag mest får spela på grus. När en kommun ska satsa på tjejidrott bygger de ofta en ridhall, trots att fotboll är den överlägset största sporten bland tjejer. Även nivån på domarna skiljer sig kraftigt, menar Nazanin.

–    Jag snackar till mig många gula kort. Jag visar när jag blir arg. Det handlar inte om respektlöshet. Man måste kunna reagera på domslut men domarna är alldeles för mesiga. Man får inte ens prata med dem. Tjejer förväntas vara tysta och lugna på planen men vi reagerar också. Killar tillåts skrika men tjejer ska vara tysta. Det var samma sak i skolan. Jag skulle alltid backa undan och anpassa mig. Så behandlades inte killarna, de fick göra som de ville. Jag är inte rädd för att sticka ut, jag står för det jag säger och det jag gör. Sen får väl folk tycka vad de vill. Jag respekterar dem, då ska de också respektera mig.

Det finns de som retar sig på Nazanins självförtroende och att hon alltid säger och visar vad hon tycker.
-    Folk tror att jag blir sur om jag inte får spela. Om någon är bättre än jag så är det klart att hon ska spela men jag måste få reagera om jag blir utbytt eller om jag inte får spela. Då får jag ofta höra: - Fan va divigt, fan vilken dålig attityd.

Tror du att folk hade reagerat likadant om du varit kille?

– Nej, inte alls. Med den stilen jag har skulle jag framstå som mesig om jag var kille. Hade jag varit kille hade folk accepterat att jag visar känslor. I skolan var jag alltid intresserad av uppdelningen mellan killar och tjejer. Jag jämförde ofta hur mycket uppmärksamhet killarna fick jämfört med tjejer. Det är stor skillnad och det är så jäkla fel. Jag skulle gärna vilja jobba med ungdomar för att arbeta med såna saker.

 

Axel Björneke

Fler texter av Axel Björneke ›