Ronnie Sandahl

Om konsten att vara man

INTERVJU | Publicerad 2008-02-27   2 kommentarer

När Ronnie var 12 år visste han vad han skulle göra med sitt liv. Som 14-åring fick han anställning på Falköpings Tidning. Dagen efter studentbalen i trean på gymnasiet började han på Aftonbladet. Idag är han 23 och jobbar fortfarande kvar. Han skriver en krönika varje söndag, resten av tiden jobbar han med en grupp på Aftonbladet som gör mer djuplodande, granskande reportage och artiklar. Någon journalistisk utbildning har han inte, han har knappt gått ut gymnasiet.

- Mina föräldrar gillade väl att jag skrev men de tyckte inte om att jag jobbade så hårt. Det gick ut över skolan. De ringde till och sa åt min chef att jag bara fick jobba på helger, inte på vardagar. Så jag fick jobba i smyg på vardagarna. Jag visade aldrig lönespecifikationen för dem. Jag sa att jag skulle iväg och plugga - så gick jag och jobbade på tidningen istället. På helgerna skrev jag på min roman.

 Andra journalister frågar Ronnie hur det känns att ha åkt på en räkmacka och att han haft det så lätt för sig. Han håller inte alls med om den beskrivningen.

- Jag har jobbat hårdare än många andra. Jag har offrat en hel del på vägen också. På gymnasiet, när alla andra låg och hånglade, så låg jag och skrev ingresser. Jag har jobbat stenhårt sen jag var 14. Jag kan ju inget annat. Jag har försakat allt annat. 



“Vi som aldrig sa hora” handlar om ett dygn i Falköping. Hannes är killen som aldrig säger hora, som hjälper fulla tjejer hem och håller deras hår medan de spyr. Frippe är den farlige killen som snor hans flickvän och drömmer om en dokusåpakarriär. Wilma är tjejen som är tillsammans med Hannes, ligger med Frippe och egentligen vill något helt annat. Boken handlar om relationen mellan tjejer och killar och om barriären mellan könen, om hur de aldrig möts. Personerna i boken har inga genuina eller sanna relationer till andra människor. Allt de längtar efter är en sann och uppriktig relation till en annan tjej eller kille. 

 Idén till “Vi som aldrig sa hora” växte fram redan under gymnasietiden. Den skulle handla om männen som aldrig syns, som aldrig kommer till tals. Boken var mer eller mindre klar och skulle ges ut då 19-årige Ronnie kastade den och började om. Han ville skriva om de snälla killarna, de som aldrig sa hora. Men efter ett tag insåg han att det inte går att dela upp människor så. Han upptäckte sidor hos sig själv som han inte gillade, egenskaper som är produkten av att han fostrats till att vara man. Så boken kom i stället att skildra två sidor av det manliga förtrycket, ett hårt och ett mjukt. De två killarna Hannes och Frippe har fått representera dessa olika sorters förtryck.

- Man inbillar sig att man är en så mycket bättre människa när man står och håller i tjejens hår medan hon kräks. Man tror att hon vill inte ha mig för att jag är för snäll, för att jag är en fin kille. Det är ju inte så, man tar den rollen man blir tilldelad. Den rollen var ledig och det är ju bättre att ha den rollen än att inte ha någon roll alls. Titeln på boken skulle lika gärna kunna vara: Vi som aldrig sa hora, men tänkte det oftare än alla andra. Det är en stark grogrund för kvinnohat att ha den rollen, det finns en stark bitterhet i det. Hannes, som är huvudpersonen, har ju egentligen sämst kvinnosyn i hela boken.  

 Många recensenter har hyllat boken och vissa kallar den för en generationsroman. Om det är det eller inte vet vi först om tio år, menar Ronnie. Men han skriver om en generation som han kallar individualistisk och självcentrerad.

- Vi är våra livsprojekt. Så har det aldrig varit förut. Jag är ett typexempel från den generationen. Jag har väldigt svårt att jobba i team, jag är en extrem individualist, en typisk 1980-talist. Om man inte blir något speciellt kan man lika gärna skita i det. Så har jag känt hela mitt liv, jag vet väldigt många som känner likadant, det är i den 1980-talsandan jag växte upp. Blir man inget speciellt så är livet meningslöst.

 Bild: Linus Hallgren

I boken ställer han frågan: “Om svaret är våldtäktsman, grabbslem, machoidiot, hustrumisshandlare. Vad är då frågan? Misstänks man eller förväntas man?” Den känslan har han burit med sig under hela uppväxten.

-  Du förväntas vara en hel karl, men när du lever upp till det är du väldigt nära gränsen då det inte längre är ok. I Stephan Mendel-Enks bok “Med uppenbar känsla för stil” står ett gäng framgångsrika kulturkillar och snackar om vem som ska bli först in på 1990-talet, allt utan blöja går att töja och så vidare. Om någon av killarna sedan skulle visa sig vara pedofil så skulle han bli utfryst direkt.

“Vi som aldrig sa hora” utspelar sig i Ronnies hemstad Falköping. Många som läst boken känner igen sig, trots att de växt upp under andra omständigheter någon helt annanstans.
- Det finns en allmängiltighet över Falköping. Stan skulle lika gärna kunna vara påhittad. Ingen vet var Falköping ligger och ingen bryr sig. Det finns ingenting där. 

Men många är stolta över att staden har skildrats i boken. Ronnie var rädd för att hans kompisar som jobbar kvar på ostfabriken skulle ta illa upp. Men boken har tagits emot väl.

- Jag var och signerade boken på bokhandeln i Falköping tre dagar efter att jag släppte den. Jag var livrädd för att folk inte skulle komma dit, typ: Den där jäveln ska inte tro att han är nå. Men det var 40 minuters kö till signeringen. Böckerna tog slut, jag sålde 50 ex mer än Jan Guillou när han var där. Tjejer man var intresserad av i ettan på gymnasiet men som inte ens tittade åt en då stod i kö i 40 minuter för att få min autograf. Folk i Falköping gillar boken. De känner igen sig. De är stolta över att någon har skildrat deras stad och deras vardag. Det finaste jag fått är ett brev från en 80-åring som flyttade från staden på 1940-talet. Han tyckte att jag hade beskrivit hans liv och hans vardag när han var ung.

Nu ska boken bli film och det är Ronnie som har skrivit manus, något han aldrig gjort förut. Inspelningen inleds i maj nästa år. Han tror att filmen kommer att få större betydelse för Falköping än boken.

- Det ska bli riktigt spännande, jag har en stark relation till staden, åker hem så ofta jag kan. Jag har försonats med Falköping. Jag hade ett stort revanschbehov när jag flyttade till Stockholm från Falköping, och det drivs jag fortfarande av. Min bok är väl någon form av hämndskrift. Men precis som alla andra former av hämnd så finns det ganska mycket kärlek också. Det är ju den som ligger till grund för hämnden, att man känner sig förorättad från början.

 Bild: Linus Hallgren

Ronnie har aldrig varit politiskt aktiv men betecknar sig själv som vänster. Uppväxt i vad han kallar marmeladmedelklassen och med en pappa som är småföretagare är han rödast i familjen Sandahl. Varför han blivit vänster förklarar han med sunt förnuft.

- För mig är det självklart att hjälpa dem som inte har det lika gott ställt. Det är orimligt med den utslagningspolitik som finns idag. Det handlar om sunt förnuft. Politisk korrekt har blivit ett skällsord, det är så trist för det medför så mycket idioti. Folk går av på mitten för att jag röstade på Feministiskt Initiativ i senaste valet för att jag tyckte att de var det enda partiet som på allvar tog upp det folkmord på kvinnor som pågår i Sverige idag. Sen sjabblade de bort allting, men det kändes rimligt att rösta på dem. Det är politiskt korrekt så att man somnar men jag tycker att det var viktigt. 

I sitt arbete som journalist tar han aldrig någon politisk hänsyn, han är intresserad av att skildra samhället. Senast arbetade han med en artikel som handlar den rikaste tiondelen av Sveriges befolkning och om hur klyftorna växer.

- Det jag skriver är inte objektivt, det går inte, det blir alltid subjektivt, jag försöker alltid att skriva min egen berättelse, min egen sanning, sen får folk förhålla sig till den, men min berättelse har ingen partifärg. Alla tycker så mycket hela tiden, om någon jävel står och skriker i Metro, det skiter man ju fullständigt i. Jag försöker att inte ta den enkla vägen och bara tycka. Om det är så i en krönika någon gång så har jag bara en väldigt dålig söndag.

Axel Björneke

Fler texter av Axel Björneke ›