Juan Vargas äger bartenderns lyssnande, förstående och lågmälda tålamod. Han är borgmästare i Busquistar, en by med 500 invånare i bergsområdet Alpujarras, söder om Granada i spanska Andalusien. Det är inte hans heltidsjobb, han driver även en av byns tre barer dit byborna går efter jobbet för att ta en öl med tapas. Juan känner i stort sett alla invånare i byn och till Vargas Bar kan alla komma för att diskutera frågor som berör eller upprör dem. I Busquistar träffar man inte på någon som ogillar Juan. Ändå väljer han att inte ställa upp för en tredje mandatperiod, det är dags för andra kandidater, tycker han.

Det är den renaste formen av representativ demokrati. En samling människor hittar den person som flest kan enas kring och ger honom eller henne sitt förtroende. Under mandatperioden lyssnar den folkvalde på väljarnas åsikter och synpunkter. Om brister eller problem inte åtgärdas är det lätt för medborgarna att utkräva ansvar. Politiken blir verklig, konkret och greppbar.

På andra sidan Atlanten är världens största politiska cirkus igång sedan länge. För den som vill bli vald till kongressen eller Vita huset är tillvaron en enda lång kampanj. De måste ständigt bygga och förnya förtroendet för den egna personen. Väljarna i kandidatens delstat har ofta god kunskap om hur senatorn eller kongressledamoten röstat i frågor som berör dem, exempelvis infrastruktursatsningar eller försvarsnedläggningar. Därför är det lätt att hålla politikerna ansvariga för de beslut som fattas.

I Stockholm gick ett teveteam runt i staden med en bild på landstingsrådet och frågade stadsborna vem personen var. I stort sett ingen kände igen den person som ansvarar för hela regionens sjukvård och kollektivtrafik. Personerna bakom de anonyma namnen på partiernas valsedlar behöver i många fall aldrig möta väljarna. Det är fullt möjligt att bli invald i Sveriges riksdag utan att delta i en enda debatt, dela ut ett enda flygblad eller skriva en enda debattartikel.

Valresultatet från 2006 talar ett tydligt språk. Där socialdemokratin gick framåt eller höll ställningarna finns också de starka och synliga lokala företrädarna. Malmöborna vet vem Ilmar Reepalu är och att han slåss för Malmös välstånd och tillväxt. I Göteborg vet man att Göran Johansson står på göteborgarnas sida och Lennart Holmlund i Umeå är ”Lennart” med hela stan. Det bekanta ansiktet som lika gärna skulle kunna vara din granne gör att politikens distans till allmänheten bryts ner.

Förtroende skapas inte bara för partier utan också för individer. Väljarna röstar i lika stor utsträckning på socialdemokraterna av ideologiska skäl som av skälet att de vill att Mona Sahlin ska leda Sveriges regering. Det innebär inte att demokratin förytligas utan att ytterligare en dimension tillförs. Jag efterfrågar inget utpräglat person-valssystem eller någon amerikanisering av valsystemet utan fler synliga, lyhörda, aktiva företrädare som tar sina uppdrag på allvar och vårdar förtroendet de fått från väljarna. Sverige behöver fler Juan Vargas.

Axel Björneke

Fler texter av Axel Björneke ›