Liv Strömquist

En feministisk drönare

INTERVJU | Publicerad 2008-03-26   1 kommentar

Istället för faddergalor – vapen till fattiga arbetare. Får man skriva så? Det undrade Liv Strömquist också. Tills hon förstod att hennes serier innehöll något ännu mer provocerande.

I debuten från 2006 samlade hon serier från sitt fanzine ”Rikedomen”. När albumet ”100 procent fett” kom ut hade Liv väntat sig arga reaktioner, åtminstone från stora tidningar utanför de egna vänsterkretsarna. I en av serierna föreslås ett radikalt alternativ till faddergalor i TV4.

– Ingen har sagt något om serien ”vapen till arbetarna”, inte ens det vanliga om feminismens ”fruktansvärda manshat”.

Varför blev folk provocerade då?
– För att serierna var slarvigt ritade! ”Hon har inte ens ­ansträngt sig och ritat ordentligt!” Det är som ett rött skynke. Det är väldigt tabubelagt att vara så här ickeperfektionistisk.

Liv berättar själv att hon ritade de vingliga linjerna med en persisk matta som underlag, hemma i lägenheten vid Möllan i Malmö. När ett fanzine var klart ordnade hon och kompisen release-fest och bjöd på snittar. I nya seriealbumet ”Einsteins fru” har Liv Strömquist utvecklat tekniken och tagit ett steg från klipp och klistra och fanzine-estetik till datorn, men hon vill fortfarande att det ska vara ”vasst och taggigt, absolut inte gulligt”.

– Det kändes viktigt att behålla radikaliteten i det politiska budskapet, trots att formen är mer slick.

Den här gången handlar det mycket om att återupprätta en rad historiska kvinnogestalter. Det är dags för en roligare lektion. Liv minns skoltiden:

– Jag kan känna mig så lurad på min historia. I skolan får man inte läsa något om kvinnoöden, kvinnokamp eller kvinnohistoria, bara att kvinnor har varit så förtryckta, om de överhuvudtaget funnits.

I titelserien om ”Einsteins fru” berättas om matematikern Mileva Maric som tillsammans med sin make utvecklade relativitetsteorin. I ”Jackson Pollocks fru” (Pollock var en amerikansk konstnär som stupfull kastade färg på duk från en gunga) får vi lära känna den amerikanska konstnärinnan Lee Krasner. Hon fick ägna 30 år åt att ”intensivvårda en fruktansvärt jobbig, depressiv och manisk alkoholist”.

Men Liv Strömquist fäster också ljuset på en annan kategori kvinnor – de som inte var några intellektuella giganter. De som aldrig fick chansen. Artonåriga Nadja gifte sig med den 41-årige Josef Stalin och tog, efter en hemsk relation, livet av sig, 30 år gammal. Den sista middagen hade maken, diktatorn från helvetet, ägnat sig åt att ”kasta brödbitar ner i en yppig sovjetisk skådespelerskas dekolletage”. Priscilla Presley träffade Elvis när hon var 14 år. Elvis fick idén att ta Priscilla till Graceland, ”spara” henne och forma henne till en idealhustru utan minsta rispa i nagellacket på tårna. Återigen, dags för en mer feministisk historia.

Hur blev du själv feminist?
– Jag gick på ett föredrag.

Liv backar bandet och börjar med att berätta om mer vardagligt destruktiva förhållanden. När man talar om kvävande relationer syftar man ofta på vuxnas äktenskap, eller på rena misshandelsrelationer. Men även många unga hamnar isolerade i långa relationer fulla av hot, kontroll och överdriven svartsjuka.

	Det som förvånade mig var att jag på jättekort tid kunde förlora mitt själv- förtroende och bli väldigt nedbruten.

Liv Strömquist talar om ett utbrett problem bland 15–16-åringar, men ur egen erfarenhet. När hon själv var 15 år var hon tillsammans med en äldre kille och från utsidan såg allt bra ut. Liv förklarar att det är lätt att bli isolerad i ett förhållande, särskilt om man revolterar mot sina föräldrar och struntar i att prata om relationen med dem.

– Jag hade inga referenser kring hur ett förhållande skulle vara. Många runt omkring ser ju automatiskt ett kärleksförhållande som något positivt. Speciellt inom tjejkulturen är det hög status att vara ihop länge, gärna med någon äldre.

Drömmen handlade om ett konstnärsförhållande mellan två personer som gillade att läsa, skriva och rita. Om ”du och jag mot världen”. I verkligheten: om att bara bli bekräftad för flickvänsegenskaper som extrem lojalitet och gullighet. Om hur det egna skapandet långsamt tystnar till förmån för hans. Om hur kontrollen nöter ner. Man får inte längre träffa sina kompisar.

– Det som förvånade mig var att jag på jättekort tid kunde förlora mitt självförtroende och bli väldigt nedbruten.

– Till slut var jag så hjärntvättad att jag tänkte: ”Jag hade bra självförtroende innan jag träffade honom, men det kanske berodde på att jag aldrig hade träffat någon som var så himla smart.”

Liv Strömquist tystnar ett par sekunder:
– Men det är ju den erfarenheten den här boken handlar om.

 
Sexton år gammal. Inte längre några serier eller texter. Mitt i ett uselt förhållande. Tristess. En dag reste Liv till Stockholm för att besöka sin syster och hamnade på ett anarkofeministiskt kafé. Där föreläste sociologen Carin Holmberg om feminismen och om sin bok ”Det kallas kärlek”, om unga par i ojämställda förhållanden. ”Det finns någonting som kallas patriarkatet”, sa hon.

Vad hände?
– Man kan säga att hon räddade mitt liv. Det var en helt osannolik upplevelse. ”Det här händer inte, att någon sitter och återberättar mitt liv.”

– Sen åkte jag hem och sa till min pojkvän: ”Du måste skratta åt mina skämt!”

Det feministiska uppvaknandet bekräftades med stöd i alla feministiska böcker hon kunde komma över på biblioteket.

– Och så gjorde jag slut med honom och sen levde jag lycklig i alla mina dagar…

Sen åkte jag hem och sa till min pojkvän: ’du måste skratta åt mina skämt!’

Liv skrattar stort, men utan av att ta udden av det hon just sa. Hon tillägger:
– Idag är vi vänner. Han har också gått igenom en utveckling.

Erfarenheten från den kvävande relationen växlas i albumet ut i politik och gapskratt. I tätt komprimerade textbubblor och vältajmade blickar. Ett tema återkommer: Liv ifrågasätter idén om den romantiska kärleken som vår tids religion.

–  Om man tycker att det är jobbigt att jag hackar så mycket på tvåsamheten, så kan man bara titta på vilken film som helst så kommer man att få höra att det är så himla gött.

Predikar du för redan frälsta feminister?
– Jag vill lägga ribban på en helt ny nivå och ta ett steg vidare. Det finns något mästrande i att försöka göra enkel feminism. Jag själv har aldrig fått ut någonting av att läsa böcker med den fritidsgårdskänslan.
Ibland beskrivs feminismen som någonting krävande och bistert. Det gäller att avstå från allt det glittriga. Att klara av att inte raka benen. En duktighetstävling. Jag undrar om hon någonsin önskat att hon inte vaknat upp som feminist. I Matrix kan man välja det blå pillret för att fortsätta leva i en trivsam falsk värld. Det röda pillret innebär sanning, men också hård kamp.

Har du någon gång önskat att du tagit det blåa pillret?
– Nej, aldrig. Jag tror att mitt liv har blivit så underbart för att det politiska synsättet har öppnat så många dörrar för mig.

– Alternativet är så himla ointressant. Att bara ha noll koll och åka runt i en stadsjeep och shoppa och vara rik, jag skulle bara tycka att det var sjukt tråkigt att leva så. Feminismen har hjälpt mig att göra allt det jag ville göra. Jag vet faktiskt inte vad som hade hänt annars…

Och så är vi tillbaka där samtalet började. Den feministiska drönaren. Det kan vara provocerande när en tjej är ”oduktig” och bara bejakar sig själv utan ångest.

– Feminism måste ju vara det som är bäst för mig som kvinna. Jag skulle aldrig tvinga mig själv till något. Jag vill bara uppmuntra mig själv och andra att blomma och ta det lugnt. Var operfekt! Det är i högsta grad feministiskt att vara en slacker.

Rasmus Malm 

Rasmus Malm