Jag läste på en blogg för några månader sedan om en palestinsk student som fastnat i en israelisk check-point. Han placerades i en liten plåtbur och blev sittandes där flera timmar. Några människorättsorganisationer fick nys om saken och började samlas kring säkerhetsposteringen. Någon försökte ge studenten vatten. Föreställ er hur varmt det blir i en plåtlåda under den skoningslösa palestinska solen. Ingen vet vad som hände med honom. Kanske blev han frisläppt, kanske inte.

Behandlingen av den palestinske studenten fick inga rubriker, inga reaktioner. När övergreppen blir till vardag och förtrycket och rasismen normaliseras vänder västvärlden bort blicken. Ingen rapporterar längre om brotten mot mänskliga rättigheter, tron på fred och ett liv i samförstånd försvagas med varje israeliskt övergrepp och varje palestinsk raketattack.  

Just nu för Palmecentret, med stöd av Sida och Utrikesdepartementet, dialogsamtal mellan Fatah och Hamas. Faraj Abu-Iseifan, tidigare internationell sekreterare för SSU, arbetar för fullt med att ena de palestinska krafterna för att fredsarbetet ska kunna återupptas. På frågan om man verkligen kan tro på fred i Mellanöstern svarar Faraj i tidningen AiP:
– Slutar man tro på freden så kränker man människor i flyktinglägren och alla de som lider varje dag.

Det är det enda rimliga svaret på frågan om Palestinas framtid. Att inte tro på fred är inte ett alternativ. Det kanske är ett alternativ i en relativt trygg medelklasstillvaro i Tel Aviv men för de människor som lever under förtryck, vapenhot, brist på mediciner och förnödenheter varje dag är dialog, samförstånd och fred det enda alternativet.
 Det är nu 60 år sedan staten Israel bildades och 750 000 palestinier drevs på flykt. Man kan minnas en sådan händelse på olika sätt. Centerpartiets riksdagsledamot Fredrick Federley gör det med fest på Berns. Frihet väljer att publicera fyra porträtt av palestinier som levt som flyktingar sedan 1948, fördrivna och oönskade, inte bara av Israel utan även av resten av arabvärlden. Trots att mer än ett halvt sekel gått sedan de tvingades lämna sitt hemland är längtan tillbaka stark och hoppet om att få återvända lever.

De generationer som idag växer upp i flyktinglägren har aldrig upplevt fred, de vet inte vad det innebär att leva utan skräck inför nästa raketattack eller oro inför framtiden. Därför får den cyniska politiska debatten i Västvärlden aldrig ta död på hoppet om fred. Det är vår uppgift att hålla hoppet vid liv och göra allt vi kan för att nästa generation palestinier ska få växa upp i fred och frihet. För att använda Farajs ord – allt annat vore en kränkning. •

Axel Björneke

Fler texter av Axel Björneke ›