En fristad ur askan

REPORTAGE | Publicerad 2008-08-26   1 kommentar

Ursprungligen publicerad i Frihet nr 5, 2008

På Radar 72 bestämmer ungdomarna. Tio år efter diskoteksbranden som tog 63 liv reser Frihet till Göteborg. Vad hände med storsatsningen på nya mötesplatser för stadens unga?

– Vi säkerställer luftvägarna. Tjugo kompressioner och två inandningar. Zeljko ligger på golvet och Andreas från räddningstjänsten demonstrerar första hjälpen och talar om ”symtom skadechock” och ”stabilt sidoläge”. Stämningen i salen är fokuserad, med inslag av småfniss, när kursledaren envisas med att kalla Zeljko för ”Jocke”.
Ungdomshuset Radar 72 ligger på en höjd uppe i skogen vid Kviberg, ett före detta militärområde mellan Kortedala och Bergsjön utanför Göteborg. Från fönstren silar solen in och en bil sladdar på grusplanen utanför. Stolarna står uppställda i en halvcirkel i stora salen. Fjorton personer ska utbildas till värdar, för att kunna jobba på stora arrangemang.

Efter att dagens kurs avslutats guidar Zeljko Pavasovic oss runt på Radar. På 1300 kvadratmeter har områdets unga byggt upp sitt eget hus. Den stora salen används till diskon och fotbollsturneringar. Just nu är det visserligen svårt att spela fotboll eftersom en ansenlig del av rummet upptas av ett enormt granitblock. Zeljko klappar på den massiva stenen och suckar.
– Vi måste få bort den här. Men det kostar för mycket att hyra in en truck just nu.

 
En överpeppad fritidsledare och konstnär hade en vision om ett monument, där de unga själva skulle hacka in och föreviga sina tags. I blocket finns 63 hål, ett för var och en av de unga som dog i diskoteksbranden på Hisingen 1998. Tragedin vid Backaplan för tio år sedan är det första sorgliga kapitlet i historien om Radar 72, Sveriges första ungdomshus, förvaltat och drivet av ungdomarna själva.
Det är en ödets ironi att det skulle krävas 63 döda för att lyfta en fråga som många ropat på under ett decennium av nedskärningar och besparingar på unga. Men den 19 oktober 1998 förändrades debatten om resurser till ungas fritid över en natt. När den anlagda branden spred sig, förvandlades festen till ett brinnande fängelse. Närmare fyrahundra ungdomar befann sig i lokalen, som på sin höjd hade kapacitet för en tredjedel. Den politiska majoriteten i Göteborg beslutade kort därefter om en särskild satsning på unga i åldrarna 16–20 år.

Rasmus Malm