”Privatisering av krig, det är det nya Klondyke”, utbrister en brittisk ambassadtjänsteman i serien ”Den inre fienden” som SVT visade i augusti. Han har helt rätt. Privatarmén Blackwater kostar de amerikanska skattebetalarna mer än 613 miljoner dollar om året. En än mer ofattbar siffra är de 180 000 privatanställda soldater som nu tjänstgör i USA:s krig i Irak, jämfört med 160 000 soldater i den reguljära armén. De privatanställda soldaterna tjänar upp till tio gånger mer än de statligt anställda så trenden lär fortsätta tills hela det amerikanska krigsmaskineriet ligger ute på entreprenad.

Den 16 september 2007 mördade Blackwater 17 civila irakier i Bagdad, där­ibland en liten pojke på tio år. Blackwater hävdar att de blev attackerad men polisutredningen visar att ingen skjutit mot soldaterna och att alla dödade var obeväpnade irakier. Det var varken första eller sista gången Blackwater mördat civila. De privatanställda soldaterna kan inte dömas i vare sig civil eller militär domstol. De är varken civila eller en del av den amerikanska militären. Ingen av de skyldiga till massakern har hittills blivit dömd eller ens avskedad. Den irakiska regeringen har krävt att Blackwater ska lämna Irak men USA vägrar, istället har man förlängt företagets kontrakt med försvaret till ytterligare ett år.

Blackwater är långt från det enda privata vinstintresset i USA:s krigsföring. Bakom varje militärstrategiskt beslut står miljardkontrakt på spel, och politikerna som fattar besluten har i många fall tunga investeringar i företagen som tjänar på kriget. Legosoldaterna kan inte bli straffade för sina övergrepp, det kaos de ställer till med gör att efterfrågan på deras tjänster blir ännu större, då hotbilden mot amerikaner ökar varje gång amerikanska soldater dödar civila.  Så har det hållit på i flera år i Irak och idag vore kriget omöjligt utan privatarméerna. Även om Obama skulle vinna valet och dra tillbaka de reguljära styrkorna finns oändligt mycket mer pengar att tjäna för företagen som ska skydda oljeintressen och den amerikanska ambassaden i Bagdad.

Privatiseringsvågen har även nått Sverige. Här ligger inte den offentliga guldgruvan i militären, utan i skola, sjukvård, omsorg och bostad. Följderna av utförsäljningarna och privatiseringarna är inte lika katastrofala som i Irak, men visst finns det likheter. Insynen i hur verksamheten sköts minskar, det blir svårare att utkräva ansvar för dålig kvalitet eller misskötsel, och det utarmar, framför allt inom skolan, den verksamhet som fortfarande bedrivs i offentlig regi. Visst finns det även positiva sidor med att låta privata entreprenörer ta hand om vissa offentliga uppgifter, men när det huvudsakliga syftet med privatiseringen är att berika enskilda aktörer på det offentligas bekostnad måste socialdemokratin säga nej. Enda chansen att göra det är att vinna valet 2010.

Boktips:

+ Läs Jeremy Scahills bok ”Blackwater – världens ­mäktigaste privatarmé”.

Axel Björneke

Fler texter av Axel Björneke ›