Det kanske mest irriterande med den borgerliga regeringen är deras lättsinne. Politik behöver inte alltid vara tungt, svårt och jobbigt, men när konsekvenserna av regeringens politik för de mest utsatta är just tunga, svåra och jobbiga, blir högerns lättsinne outhärdligt. Outhärdligt för arbetslösa småbarnsföräldrar som redan före a-kassesänkningen levde på marginalen, för den som lämnat a-kassan på grund av de höjda avgifterna och nu står utan skydd, outhärdligt när de rear ut våra gemensamma tillgångar till sina polare i finansvärlden och outhärdligt för studenterna som, trots löften om höjningar från tre av fyra regeringspartier, fortfarande får finna sig i att leva under existensminimum.

Regeringen och deras spinndoktorer från PR-världen har förminskat politiken till ett marknadsföringsjippo där förpackningen är viktigare än innehållet. I ljusa pastellfärger klär de om gamla satsningar eller befintliga anslag och ger dem catchiga namn som klimatmiljard eller instegsjobb. De borgerliga partiledarna tror fortfarande att de befinner sig på valturné, där de inför okritiska journalister kan snacka sig hesa om hur misslyckad socialdemokratin är och droppa så många soundbites per sekund som möjligt så ingen märker hur innehållslös deras politik egentligen är.

Maud Olofsson har skrattat, flamsat och babblat bort två år på näringsdepartementet utan att uppnå någonting. Hennes enda mandat är att hon påstår sig stå på småföretagarnas sida, men nu när konjunkturen håller på att vända, varslen ökar och framtiden på arbetsmarknaden ser allt mörkare ut, gör hon ingenting för att underlätta för småföretagen. För många arbetsgivare har det till och med blivit dyrare att anställa sedan regeringen tillträdde. Kritiken från organisationen Företagarna, som representerar 70 000 företagare, har varit skoningslös. Men Maud flamsar oberörd vidare.  
Regeringen trodde på fullaste allvar att FRA-lagen utan vidare kunde knackas igenom i riksdagen bakom de inbillade terrorhotens rökridåer. Följderna är större än bara lagen i sig. Den usla hanteringen av frågan har spätt på misstron mot politiken generellt. Om en fråga av sådan vikt hanteras med sådant lättsinne, hur sköter man då inte säkerhetspolitiken i övrigt, eller försvarspolitiken, eller statsfinanserna?

Inte ens regeringsförklaringen skonades från PR-konsulternas nysvenska, som avsnittet om sjukvården där Reinfeldt får begreppet ”kömiljarden” att låta som en jättesatsning. Den omfattar i själva verket inte mer än sju procent av vad den senaste skattesänkningen, förlåt, ”jobbskatteavdraget” kostade.

De borgerliga partierna kom undan med sin tomma retorik i valrörelsen men nu, när det är dags att leverera, tycks väljarna ha genomskådat lättheten. Politik är ofta svårt och jobbigt för det handlar om människors liv och möjligheter, något man aldrig kan möta med lättsinne.

1982 skrev tjecken Milan Kundera romanen ”Varats olidliga lätthet” om några intellektuella karaktärer i Prag. Deras tillvaro präglas av idel lätta beslut då de i förlängningen inte spelar någon roll eftersom livet i slutändan är meningslöst. Regeringen Reinfeldt borde ha ­tillägnats ett eget kapitel •

Axel Björneke

Fler texter av Axel Björneke ›