”Jag vill inte vara ett blattealibi för någon”

INTERVJU | Publicerad 2008-11-03

Hon är rappare, socialpedagog, krönikör och debattör. Nabila Abdul Fattah är en tjej med många ansikten. ”Ibland blir jag förvirrad av mig själv men jag vill göra allt jag brinner för”, säger hon.

 Nabila är 27 år. I verkligheten och i det svenska passet. Men i Libanon, där hon föddes, är hon bara 26 år på papperet.
– Mina föräldrar kunde först inte registrera min födsel under kriget. Så därför blev datumet uppfuckat, säger hon.
Redan som dagisbarn kom Nabila som flykting till Sverige med sin familj. De hamnade i Sundsvall, där de länge kände sig som de enda blattarna i stan, som hon uttrycker det.
– Det var inte många invandrare i Sundsvall på 1980-talet, jag kände mig jävligt utanför, säger Nabila.
Skoltiden var hård.
– Bevara Sverige Svenskt och Vitt ariskt motstånd var jättestora. Jag blev retad i skolan för att jag var utlänning. Förutom det så hade vi inga pengar heller, pappa fick sy mina kläder. Jag hatade att gå till skolan, säger hon.
En räddning blev fritidsgården i Nacksta i Sundsvall. Där började Nabila rappa som 14-åring efter att ha hört Latin Kings succéplatta ”Välkommen till förorten”.
– Jag tyckte den var så bra! Sen har hiphop alltid varit den musikstil som det behövs minst pengar för att hålla på med. Det är inga instrument eller så. Och hiphop har en historia som motståndsrörelse, det började ju bland svarta i USA. Så det passade mig, säger hon.

När Nabila gick på gymnasiet började några av hennes släktingar att flytta ner till Göteborg. Och då följde snart resten av familjen efter, förklarar hon.
– Vi hänger ihop. Nu bor nästan hela släkten i Hammarkullen här i Göteborg, vi är väl 60–70 pers som bor i samma område.
Nabila tog studenten på det estetiska programmet med musikinriktning i Göteborg. Hon var med i varenda vårshow och rappade, minns hon. Men det var ändå inte en karriär inom hiphoppen som hon siktade på efteråt. Utan på högskolestudier för att bli socialpedagog.
– Det är bra med utbildning. Jag ville ha det och inte irra runt. Jag tänkte att socialpedagog skulle passa mig.
Hennes intresse för sociala frågor växte allt mer.
– Jag började engagera mig för Röda korset redan när jag fortfarande bodde i Sundsvall. De kom på besök till gymnasieskolan och jag hade inga pengar för att stötta dem. Så jag tänkte att jag skulle göra något konkret i stället. Jag gick med i en barngrupp på flyktingförläggningen där. Jag lekte och målade med barnen så att deras föräldrar fick avlastning. Och för att barn ska få vara barn, och inte bara vara hemma med föräldrar som är jättestressade över om de ska få uppehållstillstånd eller inte, säger Nabila.
– Min pappa älskar Olof Palme och var väldigt aktiv inom socialdemokraterna. Vi gick alltid i första maj-tåget när jag var liten. Politik har alltid funnits i vårt hem och därför har jag väl blivit intresserad av sådant.

När hon pluggade vidare på högskolan gick Nabila med i Svartskallebrigaden.
– Vi var ett gäng unga som ville göra politiska saker. Vi ordnade motdemonstrationer när nassarna hade tåg. Men vi var kanske lite kravallkåta.
Nabila ler snett.
– Jag har aldrig kastat sten! Men jag är inte pacifist. Jag tror inte att endast fredliga lösningar kan hjälpa vissa saker. Våld ska inte vara första alternativet, men ibland kan det behövas. Det beror på situationen.
– Allt jag gjort i mitt liv har inte varit bra, men jag står för det. Fast i dag hade jag kanske inte gjort likadant som då.
Svärdet byttes ut mot pennan när Nabila såg en text i tidningen Metro om hur tjejer ska skydda sig mot våldtäkt.
– Jag skrev ett brev till redaktionen om att det är fel att säga att vi tjejer inte ska ha kjol och inte gå ensamma. Och det är fel att killarna inte ens blir dömda. Tjejer borde beväpna sig. Om systemet inte skyddar oss, vem ska då göra det?
Metro hörde av sig och frågade om Nabila ville skriva krönikor åt dem. Så kunde hon plötsligt även lägga titeln skribent till sitt cv. Hon skriver fortfarande krönikor i Metro varannan vecka.
– Jag gillar att skriva, jag skriver ju mina egna texter som rappare också, säger hon.
Men det goda har fört något ont med sig.
– Jag hatar när folk säger att jag har blivit kändis. Jag vill att mina åsikter ska stå i fokus, inte jag.
Som offentlig person kommer dessutom hatbreven. Särskilt om man är tjej och invandrare, tror Nabila.
– I början tog jag det hårt. Nu har jag vant mig. Det är folk som inte har något liv som skriver. Jag tror också att det är så att svenskarna måste vara neutrala i allt, jantelagen säger att man inte får sticka ut. Men människan är konstruerad att tänka! Det gror inom dem och så exploderar det i alla insändare och internetkommentarer där folk kan vara anonyma.

Becky Bergdahl

Fler texter av Becky Bergdahl ›