Det är i livets svåra kriser som avgörande beslut fattas. En livskris kan leda till att livet tar en ny riktning, man kanske byter jobb, partner eller levnadssätt. Den grå vardagen inspirerar inte alltid till drastisk förändring, även om tillvaron är svår. Man försöker hålla huvudet ovanför ytan så gott man kan och klara av varje dags utmaning. Så är det också i politiken. Det är mycket svårt att rubba ett stabilt jämviktsläge i politiken med nya genomgripande reformer eller förändringar. Men så kommer krisen och förändring blir plötsligt norm. Naomi Klein har skrivit 500 sidor om det i sin bok ”Chockdoktrinen”, där hon beskriver hur nyliberala idéer förverkligas i stunder av svår kris, chock och förvirring.

Vi befinner oss mitt i minst tre kriser. Klimatförändringarna kommer att ändra förutsättningarna för allt liv på jorden och vi är inte i närheten av att kunna bromsa den utvecklingen. Oljan, grunden för det västerländska välståndet och överflödet, håller på att ta slut och inget kan idag ersätta den energi som det tagit jorden miljontals år att skapa och människan drygt 100 år att förbruka. Det finansiella systemet kollapsar på flera håll i världen, i Sverige ökar varslen och arbetslösheten.

Kris betyder vändpunkt och precis som i livets kriser kommer en ny riktning att pekas ut. Enligt Kleins doktrin kommer nyliberalerna att utnyttja krisen för att sälja ut det vi äger gemensamt, slakta välfärden och fortsätta plundra natur­tillgångarna. Men den avgörande skillnaden mellan ­tidigare kriser och dem vi nu upplever är att nyliberalerna faktiskt av allt fler utpekas som ansvariga för att, om inte ha startat kriserna, så i alla fall spätt på dem. De har tvingat igenom en obegripligt slapphänt och tandlös hållning gentemot investmentbanker och kreditinstitut vars resultat vi nu ser i USA och på andra håll med banker som faller som dominobrickor.
Samma politiska höger har konsekvent vägrat erkänna klimatförändringarna och stoppat alla försök till hårdare regleringar och miljökrav. Med en nyliberal politik är det omöjligt att bekämpa den globala uppvärmningen och utarmningen av naturtillgångar.

Slutligen har den yttersta politiska makten i stora delar av västvärlden varit tätt sammankopplad med en oljeindustri som kategoriskt ljugit om jordens oljetillgångar. Ingen vet när oljan tar slut, men vi är mycket nära den tidpunkt då utvinningen av olja stagnerar. Samtidigt ökar efterfrågan på olja från framför allt Kina och Indien. Oljebolagen påstår att oljan räcker i hundra år till, men allt färre tror på deras utsagor.

Liberalerna sitter inte inne med ­lösningen på något av de problem som ligger bakom krisen, de är snarare en del av problemet. Oavsett vilken av de tre ovan nämnda kriserna man talar om är avsaknaden av politisk kontroll och reglering en del av problemet. Därför är det bara politiken som har en chans att stoppa klimatförändringarna, göra samhället oberoende av olja och skapa ordning och reda i finanssystemet. Socialdemokratin bör se krisen som en vändpunkt – en möjlighet att skjuta fram positionerna, återvinna självförtroendet och göra politiken betydelsefull igen. •

Axel Björneke

Fler texter av Axel Björneke ›