Sosse till sist

Timbuktu

INTERVJU | Publicerad 2009-02-16

Polarna tycker det är okreddigt. Men Timbuktu kunde inte bara skriva låtar längre.
Så kom det sig att en av Sveriges största hiphopartister blev sosse. Nu ska han ändra världen – eller åtminstone se till att han inte somnar på stadsdelsmötena.

Han är en tvärhand hög och pratar honungslen skånska. Timbuktu, alias Jason Diakité, dricker te med citron och säger att han inte tycker att kändisar har några krav på sig att vara mer engagerade än andra.
– Men för mig är det viktigt. Samhället marknadsanpassas mer och mer. Klyftorna ökar. Det är en flummig pryl kanske, men jag tänker att samhället blivit mer inhumant. Människor faller åt sidan.
Det var när FRA-lagen klubbades som Timbuktu blev så för­benad att han bestämde sig för att slå näven i bordet.
– Då kände jag att jag inte bara kan skriva låtar längre. Jag måste göra något. Jag tänkte att jag skulle börja med att bli medlem i ett parti. Socialdemokraterna känns ideologiskt mest som mig, därför blev det så. Kompisarna ger mig mycket skit för det, de säger att sossarna har satt igång utförsäljningen av Sverige. Och jag tycker inte heller att sossarna bara har gjort bra saker, Göran Persson ser jag som ansiktet för politiker som inte tillhör folket. Men jag håller med om de stora grejerna, jag är ju socialist, säger han.
– Nu har jag betalat årsavgiften. Man kan inte bara klaga om något känns fel. Jag ska börja med att gå på stadsdelsmöten och lyssna på vad de snackar om. Det är ju de besluten som påverkar mig mest, där jag bor. Jag hoppas bara att det inte är sjukt tråkigt, att jag kan hålla mig vaken.

Några problem med koncentrationen verkar Timbuktu knappast ha. Han är pigg och snacksalig om alla ämnen som berör honom. Som fri nerladdning – till skillnad från det stora artist­etablissemanget är han ett fan av Pirate Bay.
– Jag laddar ner själv. Det är jävligt gött. Skivbolagen försöker tvinga alla att åka med häst och vagn när bilen redan har uppfunnits. De säger att de gör det för artisternas skull, men skivbolagen har alltid skitit i artisterna, säger han bestämt.

Timbuktu växte upp i Lund med sina systrar och amerikanska föräldrar. Mamman är lärare och miljöpartist, pappan är folkrättsjurist och har även jobbat som journalist.
– Det var mycket politiskt snack hemma. Jag har säkert fått mitt engagemang därifrån, säger han.
Pappan har rötterna i Mali, och rapkungen mobbades för sin mörka hudfärg i skolan.
– Den vanligaste formen av rasism man råkar ut för är subtil. Det är en känsla av att jag inte är okej på grund av hur jag ser ut. Det händer fortfarande. Jag blir så arg när jag går in i en affär och vakterna följer efter mig för de tror att jag ska sno något. Eller när jag sökte jobb förut, och sa mitt namn. Jag skulle ha sagt att jag hette Stefan Bengtsson i stället.
Även som hyllad artist har Timbuktu stött på främlingsfientligheten.
– På landsbygden i Norge finns det mycket rasism, jag tror det beror på att befolkningen där fortfarande är väldigt homogen, väldigt etniskt nordisk. Jag var i Trondheim då en snubbe kom fram och sa att de inte ville ha sådana som mig där. Jag blev skitförbannad. Då hämtade han vakten – som sa samma sak! ”Vi vill inte ha din sort här.” Vad fan gör man då liksom?

Becky Bergdahl

Fler texter av Becky Bergdahl ›