KRÖNIKA | Publicerad 2009-02-18   1 kommentar

”Empire. Real empire. Nobody will fuck with us again.” Vicepresident Dick Cheney står framför en karta som sträcker sig från Mellanöstern till Afghanistan. På kartan framträder världens sista stora olje- och gasfyndigheter och den amerikanska militära närvaron i regionen.  Det är vicepresidentens tur att övertyga Bush om att invadera Irak. Han pekar på Irak, med 20 procent av världens oljetillgångar, och på Iran, med världens tredje största oljereserv och kontroll över Hormuzsundet, där 40 procent av världens olja passerar. Iran och Irak är de sista utposterna. Runtomkring, i Saudiarabien, Pakistan, Afghanistan och Israel, finns redan amerikanska baser. Imperiet är inom räckhåll, säger Cheney. Det sista steget mot herravälde över världens viktigaste energiresurser är att ta kontroll över Irak och Iran.

Scenen är hämtad ur Oliver Stones nya film ”W” om George W Bush. Hans rådgivare har turats om att övertala presidenten om vikten av att anfalla Irak. Den största behållningen av filmen är bakgrunden till beslutet att invadera Irak och de långt framskridna planerna på ett anfall mot Iran. Irak som plantskola för terrorism och eventuella massförstörelsevapen i Saddam Husseins händer var två hot som presenterades för allmänheten för att skapa opinion för kriget. Den verkliga orsaken var världens sinande fossila energitillgångar och en ständigt stigande efterfrågan på olja och gas.

Attackerna den 11 september utfördes av 15 saudier, en libanes, en egyptier och två män från Förenade arabemiraten. USA:s svar på angreppet blev att invadera Afghanistan, trots att ingen av flygkaparna kom därifrån. Elfte september försatte USA och stora delar av västvärlden i ett trauma som skickligt utnyttjades för att driva igenom en invasion av det, i energisammanhang, så viktiga Afghanistan. Kopplingen mellan elfte september och Afghanistan är vag, om inte obefintlig. De egentliga skälen till krigen i Irak och Afghanistan är desamma – olja och gas. Efter sju år av ockupation lever 70 procent av afghanerna på mindre än en dollar om dagen. Landet rankas som ett av världens mest korrupta. Det vanligaste försörjningsmedlet är att odla opium, det näst vanligaste är internationellt bistånd, medelåldern är 44 år, drygt fyra miljoner internflyktingar lever under de vidrigaste förhållanden människan känner.

Där står vi idag, med 390 svenska soldater, underställda NATO-befäl, i Afghanistan. Vad vi gör där har aldrig riktigt förklarats för allmänheten. På rege­ringskansliets hemsida står det att styrkorna ska understödja de afghanska myndigheterna och säkra återuppbyggnaden av landet. Men den afghanska statsmaktens grepp om landet blir allt svagare. Enligt International Council on Security and Development kontrollerar talibanerna nu 72 procent av Afghanistan, jämfört med 54 procent för ett år sedan.

USA har fem procent av världens befolkning men konsumerar 25 procent av dess olja. Ekvationen går inte ihop. USA måste göra anspråk på andra länders naturtillgångar. Frågan är om Sverige ska vara imperiet behjälpligt?

PS. ”W” kommer inte till svenska biografer men har dvd-­premiär den 1 april.

Axel Björneke

Fler texter av Axel Björneke ›