Dagbok från tortyrfängelset

INTERVJU | Publicerad 2009-03-22

Mahvish Rukhsana Khan är 27 år och har just tagit juristexamen. Men hon är ingen vanlig student. Samtidigt som hon studerade jobbade hon som tolk åt några av fångarna på Guantánamobasen. Nu har boken om hennes erfarenheter kommit ut på svenska.

Planerade du att skriva en bok när du tog jobbet som tolk?
– Nej, inte alls. Jag hade räknat med att möta en grupp hårdföra terrorister på Guantánamobasen. Vid mitt första besök träffade jag istället en läkare som arbetat för FN och en 80-årig förlamad man. Båda anklagades för att vara terrorister. Jag kände mig lurad. Ingen av dem jag tolkade åt hade åtalats för något. Jag förstod plötsligt att vi blivit lurade. Vi fick inte veta sanningen om Gitmo. Det var så det började. Jag ville ge de fängslade en röst.
Är du förvånad över bokens framgång?
– Jag är glad för att de här människorna äntligen, efter flera år, får berätta med sina egna ord.
Vad blev du mest överraskad av på Guantánamobasen?
– Hur fel jag hade innan jag reste dit. De jag tidigare trodde var terrorister är nu mina vänner. Jag reste även till Afghanistan för att kontrollera deras berättelser,  och de har senare frigivits utan att några anklagelser riktats mot dem. Det var chockerande att inse att en 80-årig förlamad man utsatts för tortyr av amerikanska pojkar och flickor i uniform. Han hade bland annat misshandlats och tvingats att klä av sig inför kvinnliga soldater. Men varken han eller någon av de andra har fått någon ersättning eller ursäkt för det de utsatts för.
Du skriver att du träffade oskyldiga fångar. Men hävdar inte alla fångar det?
– Jo, men oskyldiga till vad? De flesta på basen har aldrig anklagats för något. Som mest har omkring 800 fångar suttit på Gitmo, och bara en handfull har åtalats. Faktum är att de flesta som suttit fängslade på basen har hamnat där för att USA delade ut pengar till dem som angav misstänkta terrorister. Vi fick ett system där folk tjänade pengar på att ange grannar, politiska fiender och andra man ville bli av med. Det hade sällan något med terrorism att göra.
Men du träffade inte de hårdast bevakade fångarna?
Nej. Visst finns det några ”hardliners” bland fångarna. De fördes dit när Gitmo funnits i fem år och de internationella kraven på att stänga basen blev besvärliga för regeringen. De kan säkert vara skyldiga, men de är bara en liten del av alla som sitter fängslade.
Vad säger du om Obamas order att basen ska stängas?
– Det var på tiden. Tyvärr har det system Bush inrättade förstört livet för många människor.
– Tänk dig själv att sitta fängslad i sju år. Att bli slagen, torterad och isolerad i en cell av samma storlek som en dubbelsäng. Dina barn har vuxit upp utan dig. Och så en dag släpps du fri, utan att en enda konkret anklagelse riktats mot dig.
Är basen bara en symbol för ett djupare amerikanskt problem?
– Den har i alla fall inte gjort USA säkrare. Vi är inte längre ett moraliskt föredöme för utvecklingsländer. Kriget mot terrorismen har ökat avskyn mot USA. Det är ett djupare problem. •

BOK: “Min dagbok från Guantánamo” finns utgiven på Albert Bonniers förlag i svensk översättning av Katalin Földesi.

Jesper Bengtsson