KRÖNIKA | Publicerad 2009-05-07

AV ALLA OLOF PALMES fantastiska citat är det obegripligt hur floskeln ”politik är att vilja” har blivit ett av de mest återgivna. Man skulle lika gärna kunna hävda att fotboll, frimärkssamling eller kommunrevision är att vilja. Politik handlar om konflikt. Finns ingen konflikt finns det heller inget behov av politik. Gränsen mellan vad som är en tjänstemans uppgift och vad som är en politikers uppgift går där det finns en konflikt mellan olika värden. Det som alla är överens om kan en tjänsteman ta hand om och utföra. Finns det däremot olika intressen och värden som står mot varandra är det politikens uppgift att i demokratisk ordning avgöra vad som ska gälla. Arbete står mot kapital, vinstintresse står mot miljöintresse, kulturintressen står mot näringsintressen. Politik utgörs av konflikter – det är så politiken blir intressant och relevant.

INFÖR VALET 2006 formulerade Reinfeldt och Schlingmann hela valrörelsens kärna i en enda kort mening: Jobb eller bidrag. Där skulle konflikten stå. De nya Moderaterna skulle stå för jobb och Socialdemokraterna skulle försvara bidrag. Att A-kassan inte är ett bidrag är ju en detalj som medierna ändå inte bryr sig om. Att Moderaterna inte hade några bättre idéer än Socialdemokraterna om hur man skapar jobb hör inte heller hit. Varenda valdebatt kunde i efterhand illustreras med den simpla frasen: Jobb mot bidrag.

SOCIALDEMOKRATERNAS STÖRSTA problem idag handlar om avsaknaden av en tydlig konflikt. Väljarna sympatiserar generellt med partiets värderingar men man har förtvivlat svårt att samla väljare kring politiken. Allmänheten uppfattar skillnaderna som diffusa, även om partiets företrädare tycker att de är glasklara. Det finns många problem med vaga politiska skiljelinjer, ett är att det blir mycket svårare att mobilisera volontärer, valarbetare och informella opinionsbildare. Utan konflikter i politiken tenderar både väljarna och valarbetarna att stanna hemma.
Samma sak gäller Europaparlamentsvalet. I skrivande stund är valtemperaturen iskall, den offentliga debatten obefintlig och opinionsundersökningar pekar på ännu ett bedrövligt valdeltagande. Ytterst få väljare kan sätta fingret på vad som egentligen skiljer partierna åt.
Egentligen är skillnaderna milsvida. I Europaparlamentet företräder Moderaterna åsikter som de aldrig skulle våga yppa i riksdagen. Exempelvis röstade Moderaterna emot en kritisk skrivning i en EU-resolution om George W. Bushs munkavleregel som säger att bistånd inte ska ges till organisationer som ger råd om abort. Det är bara ett av många exempel på tydliga ideologiska frågor som avgörs i parlamentet men som vi aldrig lyckas nå ut med till väljarna.

SOCIALDEMOKRATERNA HAR tveklöst verktygen för valseger 2010. Partiets värderingar delas av väljarna i stort. Visst har partiet tappat medlemmar men kan fortfarande mobilisera ett överlägset antal budskapsbärare och frivilliga i valrörelsen. Hittills har man misslyckats med att tydliggöra var konflikten mellan de politiska alternativen ska stå. Den som, likt Schlingmann med sitt ”jobb mot bidrag”, hittar valrörelsens kärna 2010 vinner. Stora delar av Socialdemokraternas handlingsutrymme kommer att upptas av att återställa den saboterade tryggheten på arbetsmarknaden i form av ersättningsnivåer och A-kasseavgifter.
Men om den reformen får stå i centrum kommer valet bli svårt att vinna. Mona Sahlin kan mycket väl vara kärnan på spåret i sitt tal på Första maj i Malmö: Jobb mot skattesänkningar. Där ska konflikten stå. •

Axel Björneke

Fler texter av Axel Björneke ›