Vill ge fler bilder av verkligheten

Elin Berge

INTERVJU | Publicerad 2009-06-05

Thailändskor som gift sig med svenska män, muslimska tjejer i slöja och amerikanska strippor. Vad förenar kvinnorna? Fotografen Elin Berge har funnit fler gemensamma nämnare än du tror.

Det är mitt i vintern. Elin sitter på ett flyg på väg hem till Umeå när hon ser honom. En buddhistisk munk, klädd i traditionell dräkt bland alla grå kappor och rockar.
Hon är tvungen att gå fram och fråga vart han är på väg.
– Han svarade att han skulle till Fredrika, där de skulle bygga ett buddhistiskt tempel. En sådan fantastisk historia tänkte jag. Lilla Fredrika i nedre Lapplands granskog, med avfolkning och hög arbetslöshet. Och där skulle de bygga ett tempel!
Elin och hennes bror åker till Fredrika dagen efter för att ta reda på mer. Det blir fler resor, Elin kan inte släppa de främmande religiösa ceremonierna och hoppet som finns i Fredrika om att pagoden ska rädda bygden. Men allra mest fascineras hon av busslasterna av thailändska kvinnor som kommer till orten, alltid i sällskap av svenska män.
– Jag började fundera på hur kvinnorna hade kommit dit.

Elin söker och får ett stipendium från Konstnärsnämnden på svindlande 258 000 kronor för att följa thailändskorna i Västerbotten. Nu, tre år senare, är resultatet klart. Fotoboken ”Drottninglandet” släpptes i våras och har hyllats unisont i medierna. Med boken följer en skiva med musik som artisten Frida Hyvönen specialkomponerat till projektet.
– Jag körde mycket bil medan jag jobbade, och i bilen lyssnade jag ofta på Frida. Hon har ett uttryck som liknar mitt, säger Elin.
Hon tog kontakt med sångerskan, som genast blev intresserad av upplägget. Tillsammans åkte de till Thailand för att besöka provinsen Isan, hembygd för de flesta av kvinnorna som Elin porträtterade i Sverige. Det är ett fattigt område, där döttrarna av tradition bär oket av att försörja familjen.
– I och med turismen sker möten med män från andra, rikare länder. Det är utbrett i Thailand i dag att kvinnor flyttar utomlands med männen, säger Elin.

Mia farang kallas de, kvinnorna som gifter sig med utlänningar.
– Förut var det skamligt, men nu har det ändrats. Man har insett vilken betydelse de här kvinnorna har för hembygden. Jag läste någonstans att kvinnorna som flyttar med västerlänningar bidrar med sex procent av BNP i Isan.
Historien visar på två orättvisor i världen, klyftan mellan rika och fattiga länder och ojämlikheten mellan kvinnor och män.
– Om världen varit jämlik hade det väl varit lika vanligt att svenska kvinnor flyttade till Thailand, säger Elin.

Nu är det inte så. Det bor i dag drygt 18 000 thailändska kvinnor i Sverige, de flesta har kommit hit eftersom de har träffat svenska män. Det är inte alls lika vanligt att svenska kvinnor träffar thailändska män. Det som förenar de flesta kvinnorna som kommer till Sverige är hoppet om ett bättre liv.
– Jag har i mina bilder försökt fånga de drömmar som drivit kvinnorna. Jag har föreställt mig att det handlar om självständighet, trygghet och att hitta en bra man. Jag tror att det västerländska sättet att se på romantik är något man kan unna sig i en välfärd. Men jag vill inte ge mig till doms över vad som är äkta kärlek och vad som inte är det, säger Elin.
– Jag vill betrakta det här fenomenet på ett öppet sätt. När folk pratar om det så ser de antingen kvinnorna som offer eller så försöker de försköna allt. Men det är inte så svart eller vitt.

Elin tycker att kvinnorna kan ses som offer för en struktur, men också som drivna aktörer som försöker skapa sig något inom den strukturen.
– De offrar mycket, de lämnar sitt hemland och ibland också sina barn, för att få det bättre. De är modiga kvinnor. Samtidigt, hade världen varit rättvis hade kvinnorna nog stannat i Thailand.
Elin vill inte förringa de mörka sidorna. Hon har besökt -kvinnojouren i Umeå, som har fått ta hand om minst två thailändska kvinnor om året sedan de började komma till Sverige på 1980-talet.
– Det finns män som sätter i system att åka på sexturistresor till Thailand, ta hit en kvinna några månader för att utnyttja henne, och sen skickar de tillbaka kvinnan. Och sen hämtar de hit en ny kvinna, säger Elin.
Ett stort problem är att kvinnorna måste hålla ihop med männen i två år för att få permanent uppehållstillstånd.
– En kvinna som kommer till Sverige ensam utan nätverk och utan att kunna språket är otroligt utelämnad. Jag skulle önska att vi pratade mer om det här problemet, säger Elin.
– Men jag vill inte dra alla män över en kam.
Under arbetet med boken kom hon paren mycket nära. Hon blev bjuden på fester, skogspromenader och hemmakvällar.
– Nyckeln ligger i att ge det mycket tid. Jag blev en person som kvinnorna var vana vid att se.

Becky Bergdahl

Fler texter av Becky Bergdahl ›