Han gör vinterns stora gangsterfilm

INTERVJU | Publicerad 2009-09-21

En 17-årig invandrarkille från Skogås står åtalad för grov stöld. Men i stället för att skickas i fängelse hamnar han på internatskola och får lära sig överklassens spelregler. ”Snabba cash”-regissören Daniel Espinosas livshistoria överträffar de flesta filmmanus.

– Det här låter löjligt, men jag är jävligt tacksam för att jag fick komma hit. Här blev jag uppmuntrad att drömma, säger han när vi går omkring bland elevhemmen på Sigtuna internatskola. Eller Sigtunaskolan Humanistiska läroverket som den egentligen heter.
Det är sommarlovsödsligt och sensommarhett. En tufsig ekorre kilar upp för stigen mot de pampiga skolbyggnaderna och ser väldigt liten ut framför de väldiga kolonnerna. Här har kungen gått med sina skolböcker och här har finansbjässarna Marcus och Peter Wallenberg lärt sig att räkna. Bland skolans föredettingar finns också den socialdemokratiske ikonen Olof Palme.
– Jag hade skeva förväntningar på hur man skulle vara för att passa in här, säger Daniel Espinosa.

På Sigtuna mötte han jämnåriga som slöpluggade adelskalendern på kvällarna och som åkte hem till sina föräldrars gods på loven. Fast många hade inte överklassnamn utan var barn till biståndsarbetare, FN-anställda och andra utlandssvenskar som ville ge sina ungar en bra utbildning i hemlandet. Och så fanns det sådana som Daniel. Sådana för vilka internatplatsen var en biljett till ett annat liv. För Daniel kom den biljetten när allt såg som mörkast ut.

Han var 17 år och åtalades för grov stöld och anstiftan till mened, eftersom han hade försökt få en kompis att ljuga under rättegången. Åklagaren yrkade på två års ungdomsfängelse. Från att ha varit en småstökig kille var Daniel Espinosa nu nära att ta ett livsavgörande kliv i sin kriminella karriär. Visst, fängelsetiden skulle säkert sänka värdet på hans naturvetenskapliga utbildning och försvåra möjligheterna att bli något annat än arbetslös efter studenten, men han skulle samtidigt få en helt annat respekt när han kom ut. Så tänkte han, fast han kände att det snurrade för snabbt.
– Jag hade börjat urholkas som människa. Det är så med ungdomsbrottslighet – det bara accelererar. Du måste ständigt göra värre grejer för att bibehålla din position, och jag kunde inte längre stå för det jag gjorde.
Egentligen borde han inte ha hamnat där. Han som hade två högutbildade föräldrar med ett vänsterpolitiskt förflutet och bokhyllor fulla av fin litteratur. Hans chilenska pappa var förvisso arbetslös, men ändå fysiker, och hans svenska mamma hade doktorerat och jobbade på biståndsorganet Sida. Med sitt namn och sitt mörka hår sorterades han emellertid in i ”invandrargänget”, där en annan identitet odlades.

Trots att Daniel Espinosa var född i Sverige och läste mer än de flesta i hans ålder pratade han med rejäl brytning. Han spelade rollen som hopplös förortsblatte så bra att den inte längre gick att kliva ur.
Det var då, när fängelsehotet kom, som hans mamma bestämde sig för att hon måste få sin son bort från den värld han befann sig i. Hon lyckades fixa stipendier och en plats på ett av Sveriges tre riksinternat.

Att Sigtunaskolan tar emot ungdomar med strulig bakgrund för att få dem på rätt köl är ovanligt. Det kanske händer en gång vartannat år, enligt skolchefen, och då handlar det om barn med svåra hemförhållanden. Vem som får chansen är ganska slumpartat – ibland är det någon socialförvaltning som kontaktar skolan och ibland tvärtom.
Men Daniels väg till skolan är så ovanlig att den kan kallas unik. Han var en främmande fågel när han packade upp sina väskor på internathemmet Herrgården.
– Jag hade en kaxig ingångsvinkel. När jag nyss hade kommit hotade jag en kille på mitt elevhem, men han tog mig inte på allvar. Det fanns inte i hans föreställningsvärld att jag skulle kunna klippa till honom.

Lina Wennersten