KRÖNIKA | Publicerad 2009-11-13

Albert Einstein sa att nationalism är en barnsjukdom – mänsklighetens mässling. Vi skulle växa ur det. På samma sätt menade science fiction-författaren Arthur C Clarke att nationalism inte skulle kunna överleva om människor fick se jorden ur dess rätta perspektiv – från rymden – som ett litet klot mot stjärnorna.

Med andra ord är det kanske en rymdresa vi bör bjuda Jimmie Åkesson på. En tripp ut i oändligheten med Christer Fuglesang må vara vad som behövs för att justera Jimmies fokus. Slagord som ”Sverige åt svenskarna och svenskarna åt Sverige” kommer anta sin sanna futtighet av att skrikas ut mot rymdens eviga mörker av en trettioårig kille från Blekinge.
Idén om att man bör sätta den egna nationen högre än mänskligheten, högre än principer som sanning och rättvisa, den är inte särskilt gammal. Nationalism är i den bemärkelsen snarast en modern galenskap.

Stater existerade naturligtvis även före modern tid men de ställde få krav på identitet. Stora imperier som Romarriket var multinationella och mångkulturella, det fanns naturligtvis nationalistiska grupperingar, men de flesta människor identifierade sig med det lokala – inte det nationella. Med byn. Med familjen. Med klanen.
Först när det blev nödvändigt att mobilisera en hel befolkning i krig blev den nationella identiteten viktig att odla. Massarméer kräver en identitet på massnivå. Under 1800- och 1900-talen uppstod ordningen att medborgaren förväntades älska och tjäna sin stat i utbyte mot skydd och välfärd.

Men priset för (mar)drömmen om behovet av kulturellt homogena nationalstater var fruktansvärt. Folkmord, folkförflyttningar och tvångssteriliseringar.
Idag bor 191 miljoner människor i ett annat land än det de fötts i, vilket är en självklar följd av globaliseringen. Invandring är bra, den är naturlig och den är omöjlig att stoppa. Just därför måste den bli en normal och välfungerande del av samhället. Istället för att mumla om frågorna av rädsla för Sverigedemokraterna borde vi skriva under FN:s konvention för migrantarbetares rättigheter, slåss för asylrätt, rätt till sjukvård för papperslösa samt ökad invandring till EU.

Socialdemokratin borde även stå upp för en modernare syn på medborgarskap. Moderaterna (och för den delen även Folkpartiet) har en syn på medborgarskapet som ”belöning”. Genom att bevisa språkkunskaper och att man anammat vissa värderingar ska invandrare ”demonstrera” sin svenskhet och därefter tas upp i samhället. Sociala och ekonomiska problem i invandrargrupper betraktas mer som diagnoser på alltför stor kulturell olikhet än problem i sig själva. Det är inte vanlig fattigdom och arbetslöshet utan helt plötsligt en fråga om ”svenska värderingar”.

En alternativ syn på medborgarskapet är den som betraktar det inte som ett politiskt kravinstrument utan som ett verktyg. Utgångspunkten är att det är först genom deltagande i samhällslivet på lika villkor som själva integrationsprocessen kan börja. Mycket forskning pekar på att integrationspolitik med fokus på just jämlikhet och deltagande är mer effektiv än den som fokuserar på språk och identitet, en slutsats som svensk socialdemokrati borde vara intresserad att göra politik av.

När Jimmie Åkesson denna höst skriker om ”hotet från muslimerna”, är det viktigt att komma ihåg att man inte behöver ta alla debatter. Vissa debatter måste vi istället som samhälle växa ur.
Den politiska utmaningen är att hitta verktygen för att göra just detta. •

Katrine Kielos

Fler texter av Katrine Kielos ›