Kan de rädda planeten?

REPORTAGE | Publicerad 2009-11-17

Glaciärerna smälter och över 150 000 människor har redan dött som en effekt av det varmare klimatet. Ändå bråkar världens makthavare om ett nytt klimatavtal. Den 7 december träffas de i Köpenhamn för att förhandla fram nya regler om att minska utsläppen av koldioxid. Räcker det nya avtalet? Knappast, säger miljöexperterna.

Forskarna var länge oeniga. Många ansåg att det kunde finnas andra förklaringar till klimatförändringarna. Men för några år sedan slog FN:s klimatpanel fast att det är människan som gjort planeten varmare.
– Den rimliga förklaringen är ökningen av koldioxidhalten, säger meteorologiprofessor Erland Källén.
Nu vet vi att koldioxidhalten i atmosfären är den högsta på 420 000 år och att gasen stänger inne värmen på jorden.
Det blir som ett växthus.
Vi vet också att över 325 miljoner människor redan är påverkade. Öknarna breder ut sig. Torkan skapar hungersnöd och fattigdom. På Grönland smälter isarna. I Alperna, Tibet och Peru ligger hela landområden snöfria på sommaren, områden som tidigare var snötäckta året runt.

FN:s klimatpanel tog fram några olika framtidsscenarier. Om vi med full kraft minskar utsläppen fram till år 2100 blir temperaturökningen 1,4 grader. Redan det är en katastrof. Om vi inte gör någonting ökar jordens medeltemperatur med 5,8 grader. Då smälter isarna och vattennivån i havet stiger med mellan sex och sju meter. En stor del av planeten kommer dränkas.
Det låter extremt alarmerande, men miljöexperterna är fortfarande övertygade om att det går att bromsa värmehöjningen.  Om viljan är stark nog. Om världens länder kan enas. Om de klarar av att arbeta tillsammans och betala notan solidariskt.
Det är det saken gäller när världens länder samlas i Köpenhamn i början av december. Att bromsa klimatökningen och se till att den inte blir mer än två grader. Då kan planeten räddas.

Det förra klimatavtalet, det så kallade Kyotoprotokollet, skrevs under 1997, men då var varken USA eller växande ekonomier som Kina och Indien med. Nu kommer alla till förhandlingsbordet. I USA har Barack Obama sagt att klimatfrågan är den viktigaste globala utmaningen och även andra världsledare har insett allvaret.
I teorin. I praktiken kan det bli svårare att komma överens.
Under hösten har Obama svajat och talat om Köpenhamn som en ”startpunkt” inte en plats där ett nytt avtal, i alla fall inte ett avtal med bindande åtaganden för länderna, ska skrivas under. Kina har visserligen lovat att minska sina utsläpp, men knappast om inte USA tar sitt ansvar. Och EU, som lovat att hjälpa tredje världen att minska sina utsläpp, säger nu att de tänker använda biståndspengar i klimatpolitiken. Det betyder konkret att det blir mindre pengar till fattigdomsbekämpning. Dessutom har EU-länder som Polen och Italien börjat tveka om de mål EU redan kommit överens om när det gäller medlemsländernas egna utsläpp.

Summan av alla de här signalerna gör att de fattiga länderna tvekar. Har de råd att satsa på klimatet? Särskilt i tider av ekonomisk kris.
– Vi får hoppas att de senaste bakslagen handlar om taktik, säger Åsa Westlund, socialdemokratisk EU-parlamentariker. Länderna slår fast sina positioner inför Köpenhamnsmötet, och så börjar förhandlingarna på allvar.
Så kanske blir det ett ramavtal istället för ett bindande avtal i Köpenhamn. Kanske kan man komma överens om ett mål för minskningen av koldioxidutsläppen, och så fortsätter förhandlingarna om detaljerna under 2010.

Med tanke på de svårigheter som tornat upp sig inför Köpenhamnsmötet är detta kanske det bästa världen har att hoppas på. En tydlig signal om färdriktningen. En plan för att rädda klimatet. Å andra sidan säger experterna nu att utsläppsminskningarna måste bli dubbelt så stora som världens länder hittills talat om.
Så frågan är om det räcker ens med Köpenhamn. •

Jesper Bengtsson