KRÖNIKA | Publicerad 2009-11-13

Intrigen tätnar inför Köpenhamns-mötet. Konflikten står mellan ett gammalt sätt att tänka och ett nytt. Det gamla: Mitt eget lands intresse står i motsats till hela världens intressen. Det nya: Mitt land har samma intresse som resten av världen.
Väljarna tänker nytt och förstår att vi själva måste sänka våra utsläpp oavsett vad andra gör. Men politikerna tänker gammalt och tror att de har vunnit förhandlingarna om andra länder tvingas göra mycket och man själv ingenting.

Inför mötet intar länderna sina positioner. Den politiker som förstår det nya sättet att tänka kan bli en hjälte i väljarnas ögon. Fredrik Reinfeldt inser det här. Även om EU:s förhandlingsposition är på tok för snål, så framställs EU som en ansvarstagande hjälte i förhandlingarna. EU har i alla fall enats kring en position, vilket är mer än många andra gjort. Medierna sväljer fortfarande Reinfeldts hjälteroll i brist på andra klimathjältar. Men EU är inte ensamt på scenen. Som i varje drama finns här också onda skurkar, hjälplösa offer, kaxiga uppstickare och kloka aktivister.

Om klimatmötet misslyckas kan EU:s hjältegloria snabbt glida av och Europa hamna i den onda skurkrollen. Därför försöker Reinfeldt nu bädda för att ett misslyckande inte ska ses som ett misslyckande. Om förhandlingarna fortsätter ett år till, så kan EU behålla sin konstruktiva image i den svenska valrörelsen.
Hjälten intar en försiktig strategi, men vad gör de andra aktörerna i dramat?

Skurken brukar ju göra sitt bästa för att allt ska sluta i tragedi. USA har skurkrollen eftersom kongressens oförmåga att hinna ställa upp på ett nytt Kyotoprotokoll förmörkar mötet. Men med Barack Obama har vi ändå fått en snäll skurk att tampas med, vilket är positivt på längre sikt.

Offret är den fattiga världen. De drabbas värst av de rika ländernas utsläpp. Traditionellt har de fattiga länderna antagit den passiva offerrollen. Men nu vägrar man acceptera att de rika länderna ska ge alltför lite pengar för omställning. Det är ett hoppfullt första steg. Men förmodligen krävs mer för att de fattiga länderna ska få större inflytande. En kul kupp gjordes av den lilla ö-staten Maldiverna som ordnade ett regeringsmöte på havets botten för att visa på konsekvenserna av klimatförändringarna. Offren börjar kaxa till sig.

Dramats kaxiga uppstickare är Brasilien, Kina och Indien. Med sin enorma befolkning och ekonomiska utveckling spelar de huvudrollen. De stökar till förhandlingarna genom att prioritera ekonomin framför miljön. EU och USA är livrädda för den dag då den genomsnittlige kinesen släpper ut lika mycket koldioxid som den genomsnittlige europén. Och den dagen kommer. Trots att uppstickarnas utveckling är ett enormt hot mot klimatet så gör den samtidigt utsläppsminskningar oundvikliga. Jorden har inte plats för fler miljöskurkar.

Sist ut i föreställningen är den kloka aktivisten som med hjälp av kunskap, organisering och argumentation kan övertyga de andra karaktärerna om vilka reformer som krävs. Förhoppningsvis kan vi medborgare, miljömedvetna politiska partier, organisationer och FN:s klimatpanel vara denna kraft. En kraft som inte låter världens ledare komma undan med ett dåligt resultat i Köpenhamn. •

Mikael Feldbaum

Fler texter av Mikael Feldbaum ›