KRÖNIKA | Publicerad 2009-11-13

Livet är mestadels värdelöst, tycker jag. Som så många andra försöker jag därför klamra mig fast vid tillfällen av lyckorus för att orka leva. De är få, livsviktiga och lätta att förlora.
Ett sådant här lyckorus får jag en fredagskväll med hjälp av goda vänner utanför Hotell Malmen i Stockholm. Allt är positivt, det strålar entusiastisk energi om oss. Men – så en åska: ”Negerjävel, åk hem.”
En meter bredvid mig åker rasisten ner i backen, en man i femtioårsåldern. Han skyddar sitt ansikte från ett gäng yngre killars sparkar mot huvudet. Instinktivt bryter jag in som en åskledare. Breder ut mina armar, motar bort de yngre grabbarna från mannen. Allt medan jag säger till dem: ”Bry er inte om idioter, ni är smartare än så …”

Framför mig har jag nu ett gäng ungdomar, vana att slåss, misstänker jag. Bakom mig reser sig rasisten, blödande. Han skanderar: ”Åk hem era jävlar, det är exakt det jag tycker, åk hem.”
Grabbarna laddar för ytterligare ett angrepp. Rasisten fortsätter hetsa. Mellan dem står jag, ropar ”ta det lugnt”. Jag vänder mig mot rasisten, stirrar honom i ögonen och ber honom dra. Jag ser att han är en smula rädd för gänget, men på grund av folksamlingen som hopat sig runt oss vill han inte ikläda sig rollen som feg. Han står kvar.

Ungdomarna är målinriktade, i deras ögon fräser hatet. De har bestämt sig, de ska sparka honom från jorden.
Grabbarna tar nu sats. Jag breder ut mina armar igen, skriker: ”Sluta”. De stannar till. ”Jag är på er sida, men det här är så jävla onödigt, låt er inte provoceras av idioter”, säger jag. Därefter vänder jag mig mot rasisten, föser honom framför mig. Jag får iväg honom ett tiotal meter.

När jag kommer tillbaka har grabbarna fått för sig att en i mitt sällskap har filmat misshandeln: ”Får vi inte mobilen slår vi ihjäl dig, vill du bli kidnappad, fitta?” Ilskan gör inte skillnad på folk och folk. Jag ber grabbarna att lägga av. Och på något sätt hör de mig med hjärtat, så de går.
Det räcker med att ha varit feg en gång för att man ska inse det rationella i rädslan. Det är modigt att vara rädd, att undvika faror och hot. Och det räcker med att ha varit modig en gång för att man aldrig ska våga vara det igen.

Sverigedemokraterna går tyvärr bättre än någonsin. I oroliga tider som nu, då världsekonomin är i gungning, växer sig rasismen alltid starkare. När jag stod mellan gänget och rasisten kände jag hur ångesten osade. Jag kände hur grabbarna bar på så mycket raseri, så mycket sorg.

Och rasisten? Han manifesterade mannen vars liv saknade lyckorus. Och hatet som han hade mot livet accelererade med för mycket alkohol. Så när han väl inledde bråket bad han egentligen om hjälp, ett slags självmordsförsök tror jag. I själva verket är han inte så annorlunda än grabbarna i gänget och deras plågor.

Dagen efter händelsen kom rädslan, lyckoruset var borta, jag bara grät i duschen. Mitt civilkurage handlade inte om mod, utan var också en sorts självmordsförsök. Jag inbillar mig att även grabbarna i gänget grät i duschen dagen efter, liksom rasisten.
Lyckorus. Finner du något, håll kvar vid det, men släpp det aldrig. •

Tom Malmqvist

Fler texter av Tom Malmqvist ›