Afrikas mark kidnappas av världens kapitalister

REPORTAGE | Publicerad 2009-12-14   1 kommentar

Kapplöpningen i Afrika är igång igen. Det senaste årets mat- och finanskris har sporrat stater, riskkapitalister och livsmedelsföretag att shoppa jordbruksmark i massor på kontinenten. I Yalaträsket i västra Kenya såg byborna den vite mannen återvända i form av en amerikan. Han reste ett nio meter högt kors på kullarna, hägnade in området och startade en högteknologisk farm i hjärtat av deras allmänning.

Jackson Oware har en polkagrisrandig stolpe mitt i sin trädgård. En morgon stod den bara där, orubblig i all sin betong.  Det hjälpte inte vad han gjorde. Den flyttade inte på sig en millimeter.
Det gör inte Jackson heller. Det är därför den förbannade stolpen står där. Hans släkt har bott här i sina lerhus sedan 1970-talet och hans far ligger begravd i andra änden av trädgården. Att en amerikan kom hit för sex år sedan och viftade med ett kontrakt som gav honom rätten till Jacksons mark rör honom inte i ryggen.
– De säger att det är deras egendom, från stolpen ner till vattnet. De försökte tvinga oss att skriva på ett papper där vi lovade att flytta mot en ersättning på ynkliga 4 600 kronor. Polisen kom hit och hotade oss med vapen, men vi har levt här i 30 år. Vad har de för rätt att komma från USA och ta vår mark? undrar han.

Allting började år 2003, då amerikanska Dominion Farms fick rätt att odla ris i de bördiga våtmarkerna kring Yalaträsket i västra Kenya. Där hade byborna fram till dess odlat sina grönsaker, skördat sin papyrus och låtit djuren beta alldeles gratis. Men med löften om jobb och upprustning av skolor och vårdcentraler fick företaget både lokalinvånare och politiker att acceptera en uthyrning av marken. Ägaren, Calvin Burgess, verkade vara en god, gudfruktig man. Det första han gjorde när han kom till platsen var att banka upp ett nio meter högt kors på en av kullarna.
Men sedan var det som om Gud vände byborna ryggen. När kontraktet var underskrivet stängde Dominion Farms av den allmänna vägen som korsade området, monterade upp grindar och stängsel, vände flodens riktning så att vattnet hamnade innanför taggtråden och påbörjade bygget av en ultramodern farm.

Sex år senare får byinvånarna gå över en mil för att finna färskvatten och djuren svälter ihjäl i brist på bete. Skolor och vårdcentraler är ungefär lika fallfärdiga som förut, och de som fick jobb när farmen skulle byggas står numera arbetslösa. Riset som produceras innanför de låsta grindarna körs vidare till stormarknader i städerna. Här runt träsket har ändå ingen råd att köpa det.
– Hela samhället trodde att det var en halvgud som kommit till byn, men det visade sig vara en helgjuten djävul, konstaterar distriktsordföranden Dime Dgolla.
Han har granskat kontraktet där Dominion Farms får hyra de över 3 000 hektaren för vrakpriset 120 000 kronor per år. Han har aldrig sett en så dålig affär i hela sitt liv och är övertygad om att de politiker som föregick honom måste ha mutats rejält för att skriva under.

Anna Roxvall