KRÖNIKA | Publicerad 2009-12-16

I den kanadensiska filmen ”Last Night” ska världen gå under vid tolvslaget. Den ställer frågan: Du har en dag kvar i livet, vad gör du med dina sista timmar? Plundrar en affär, röker på, försöker att hitta ett sista ligg eller kanske till och med en sista kärlek? I filmens bästa scen säger Sandra till en ny manlig bekantskap: ”You better hurry up. Tell me something to make me love you.” Men mannen vet inte vad han ska göra eller säga. För han vet inte vad det är som får andra att älska honom. Och speciellt inte på bara några få timmar.
Av någon anledning tänker jag på den filmen och just den scenen nu när ännu ett år snart går mot sitt slut och ett nytt kapitel snart ska börja skrivas. Om fler kunde se och omfamna det som är älskvärt hos dem, ja då skulle vi kunna få ett helt annat samhälle. Är det inte dit vi vill?

I dag lever vi i ett samhälle där vi aldrig riktigt får vara nöjda med oss själva. Där tidningarna och företagen vill att vi tänker kritiskt om vårt utseende. Där föraktet mot den egna kroppen är grunden för några av världens mest framgångsrika affärsrörelser. Det har gjort att små barn tvingas se sin mamma banta ännu en gång. De hör pappa klaga på sin ölmage. De ser storasyster äta ett äpple till middag. De ser klasskamraten mobba den feta killen på gympan.
Det är svårt att se sitt eget värde när ingen runt en ser värdet i sig själv. Och världen blir därefter.
Jag led under flera år av bulimi. Jag tömde min kropp, dödade den med blickar och misshandlade den när den inte hade den form jag ville ha. Jag var fullständigt skoningslös. Jag stod så många år framför speglar och värderade mig själv som en bit kött. Som en fet, rutten jävla köttbit. Jag var och är tyvärr inte ensam om att ha sådana tankar.

Undersökningar visar att ätstörningar blir allt vanligare allt tidigare i åldrarna och kroppsfixering har blivit vardagsmat för allt fler. Enligt Kunskapscentrum för ätstörningar lider cirka 100 000 människor av någon sorts ätstörning i Sverige. Utseendet behöver inte vara avgörande för att man ska kunna tycka om sig själv. Verkligen inte. Men i ett samhälle där ytan ges en allt större betydelse är det ofta de dåliga tankarna om utseende och kropp som hindrar människor från att tycka om sig själva överhuvudtaget. Utan rätt yta spelar innehållet mindre roll.

Jag vill med det nya året börja ett nytt kapitel och vara med och skapa ett samhälle som uppmuntrar människor att må bra med sig själva. Ett samhälle där utsidan inte tillåts definiera insidan. För att det ska vara möjligt måste jag börja med mig själv. Själva utgångspunkten för förändring är att den börjar hos en själv. Ens egna attityder och handlingar, mot sig själv och andra. Att man lär sig att stå ut och upp för sig själv. Och sedan gör det för andra.
Det är mitt nyårslöfte i år och alla kommande år. Att förändra samhället genom mig själv. Sedan om världen en dag är på väg att gå under, ja då vet jag att jag åtminstone älskas av en person. Den viktigaste av dem alla. Mig själv. •

Linus Fremin

Fler texter av Linus Fremin ›