KRÖNIKA | Publicerad 2009-12-11

”Sverige saknar politisk vision och handlingskraft”, tyckte högerdebattören Johan Staël von Holstein. Detta var för två år sedan och Staël von Holstein använde sin kolumn i Metro för att propagera för att ”Sverige borde göra som Dubai”. Lilla Dubai i Förenade arabemiraten var då en av världens snabbast växande regioner. En våt nyliberal dröm – mitt i öknen.
Rekordtillväxt, ingen demokrati, inga politiska partier, inga fackföreningar. En lyxvärld långt ute i sanden byggd för att kunna förneka den ojämlikhet och miljöförstöring den själv producerade. Just därför så attraktiv. Från familjen Beckham till afghanska knarkkungar – de superrika köpte lägenheter i det lilla emiratet. Fast allt detta var förstås före finanskrisen.

För tre år sedan inledde emiratet sitt hittills mest ambitiösa projekt – att bygga en gigantisk kopia av jorden ute i vattnet, runt staden. Länder och kontinenter skulle snidas ut i en konstgjord ögrupp med 300 öar. Projektet kallades ”The World”, och hade du 20 miljoner dollar kunde du köpa dig en egen bit att leka på. Under invigningsfesten på den konstgjorda halvön Palm Jumeriah gick det åt 1,7 ton hummer samt ett fyrverkeri som sägs ha varit synligt från rymden. Allt i Dubai skulle vara störst i världen. Allt var konstgjort precis som den finansiella bubbla som finansierade kalaset.

Human Rights Watch anklagade 2003 Dubai för att bygga sin tillväxt på slavarbete. Gästarbetares pass konfiskerades regelbundet. De anställda kunde inte byta jobb eller åka tillbaka till sina hemländer utan arbetsgivarens godkännande. Även samtliga svenska företag verksamma i Dubai 2006 beslagtog migrantarbetares pass – trots att detta är förbjudet i FN:s migrantarbetarkonvention. Man tog seden dit man kom.

Runt staden Dubai fanns lägren där gästarbetarna bodde, sex till tolv personer i varje rum, ofta utan kök eller toalett. De byggde staden, men var osynliga för staden. Lika osynliga som de tusentals ryska, indiska, iranska och armeniska prostituerade vilkas kroppar såldes på lyxhotellen av maffian. Allt för att locka utländska investerare. Den berömda ”friheten” i Dubai var mäns frihet att köpa kvinnors kroppar och frihet att dricka alkohol -öppet. Något som inte är vanligt i regionen.

Nyliberalismen är en politisk ideologi som vill pressa in alla delar av den mänskliga upplevelsen i marknadens logik. Politiken ska användas för att göra om varje del av tillvaron till något som kan köpas och säljas. Allt som står i vägen för detta ska sopas undan. Antagligen gick detta inte längre någon annanstans än i Dubai: fri företagsamhet, inga inkomstskatter, fackföreningar eller oppositionspartier. Den inofficiella nationella helgdagen är den årliga shoppingfestivalen. ”Politisk vision och handlingskraft” tyckte Staël von Holstein. Även Bert Karlsson var imponerad. Dubai är onekligen en konstgjord lekpark på helt annan nivå än Skara Sommarland.

Sedan finanskrisen har priserna på fastigheter rasat i hela Dubai, byggkranarna har stannat – arbetslösa och skuldsatta utlänningar flyr nu landet. Emiratets dröm om att vara ett finansiellt centrum försvann med resten av den finansiella fantasivärlden. De påbörjade konstgjorda öarna i ”The World” har börjat sjunka. Det finns inte pengar att fortsätta bygga. Guldet blev bokstavligen till sand – smutsig sand som spolas bort av vågorna. Det fanns aldrig någon riktig ekonomisk utveckling, bara ”politisk vision och handlingskraft”. Nyliberal sådan. •

Katrine Kielos

Fler texter av Katrine Kielos ›