Svensk svärta hyllas i Frankrike

INTERVJU | Publicerad 2009-12-09

Joanna Hellgren är den nya stjärnan på den svenska seriehimlen. I Frankrike är 28-åringen ett etablerat serietecknarnamn. Nu är uppmärksamheten från Frankrike på väg att nå Sverige.
 

Var det självmord eller bara en olycka? Flickan Frances pappa dör under oklara förhållanden. Faster Ada reser till det stora hus på landet där Frances nu bor med en hyrestant. Hon ska ta hand om Frances som får flytta in i familjens stora mörka hus i stan.
Så inleds Joanna Hellgrens seriebok Frances, som väckt stor uppmärksamhet i Frankrike och nu även givits ut i Sverige. Joanna har nominerats till ett av de finaste franska serieprisen, omskrivits i pressen och festivalinbjudningarna haglar över henne. Hennes serietecknande började i Frankrike där hon har bott under flera perioder i sitt liv. Och sedan boken kom ut i Sverige har försäljningen förvånat förlaget och kritiken varit översvallande.
- Jo, jag har inte hittat någon sågning än, men en recensent på en blogg undrade om jag ritade fult med flit, berättar Joanna som tecknar fram en stämningsfylld miljö med svepande filmiska serierutor i blyerts.
 

I det stora och mörka huset tar faster Ada hand om gamla pappa som inte längre klarar sig själv. Korridorerna är oändligt långa. Och det finns många hemlighetsfulla vrår att utforska. I porten bredvid bor faster Adas granne Louise, en vacker och mystisk författarinna med tre eleganta vinthundar. Hon umgås med sina intellektuella väninnor på stadens bohemiska barer. Snart får den inbundna och ansvarstagande Ada genom Frances kontakt med Louise. En spirande romans uppstår.
I en sagolik, vacker och lite skrämmande miljö skildrar Joanna Hellgren barnets utsatta situation i en ny omgivning.
- Min mamma undrar varför jag gör en historia som är såhär tragisk med en pappa som dör. Men jag tycker det är spännande att tänka sig in i något dramatiskt. Att någon dör eller föds är det mest dramatiska som kan hända och utlöser ett snöskred av händelser.
- Barnets perspektiv är också intressant eftersom barn inte har lika mycket erfarenhet som vuxna. De kan inte veta att saker fixar sig med tiden. Och som barn tvingas man in i situationer som man inte har valt själv. Därför är det skönt att ha blivit vuxen tycker jag.
Men när Joanna var liten var hon rädd för att växa upp.
- När jag skulle fylla tretton fick jag typ en ångestattack. Jag ansåg inte att jag hade den känslomässiga mognaden som krävdes av en trettonåring, berättar hon och skrattar åt minnet.
 

En viktig inspirationskälla för Joannas intresse för Frankrike under gymnasietiden var en fotobok - Kikis Paris. Boken skildrar Parisscenen i början av 1900-talet. Kiki arbetade som modell och målade också själv.
- Boken är full med fina bilder på hur klubblivet såg ut och vem som kände vem och gjorde vad, Det är som att läsa hundra år gammal skvallerpress.
 

Redan som liten var Joanna intresserad av Frankrike. Pappa jobbade på det franska bilmärket Citroën i Sverige och tyckte att franska bilar var det enda som gällde. Och franska var det hemliga språket hemma. Kanske påverkade det senare beslutet att göra utbyte från Konstfack till en skola i Paris. När hon gick omkring i den miljö som hon hade läst om blev hon inspirerad och hittade ännu fler fotoböcker om sekelskiftets Parisscen som kom att influera hennes stil.
- Väl i Frankrike läste jag boken Women of the left bank. Där fanns en massa historier om feministiska, lesbiska kvinnor som jag inte kände till. Till exempel Sylvia Beach som startade Shakespeare Company och gav ut böcker som var förbjudna i Storbritannien.
 

Mikael Feldbaum

Fler texter av Mikael Feldbaum ›