KRÖNIKA | Publicerad 2010-01-29

När jag var 12 år såg jag James Camerons film Titanic på bio. Två gånger till och med. Jag satt där som en liten pojke i en stor biofåtölj och såg skeppet sjunka och Leo drunkna, och jag grät lika mycket båda gånger. Den blev min absoluta favoritfilm.

13 år senare förlåter jag mig själv för det. För inte kunde jag som 12-åring se att det var ett klyschskepp kommer lastat. Visst är filmen fortfarande sliskigt effektiv, men den är knappast det mästerverk som jag då såg den som. Den är bara en av tusentals likadana filmer som utgår från en heteronormativ föreställning om kön, sexualitet och relationer. Vare sig det är romantiska komedier eller storslagna äventyrsfilmer. De livnär sig alla på en variant av "Män är från Mars och kvinnor är från Venus, vad händer om de kolliderar?" Det är minst sagt tröttsamt. Och fantasilöst.

Därför hoppades jag på James Camerons nya film Avatar. Blå varelser, 3D-teknik och tidernas största filmbudget fick mig att tänka att i fantasin kan allt hända. Men när jag såg den var det bara ett stort déjà vu. För det är bara ytterligare en film där en vit man ska rädda ett utsatt färgat folkslag från undergång. Det har vi ju aldrig sett förut. Men allt det kan jag försöka svälja för underhållningens skull. Det är något annat som stör mig desto mer. Trots att det handlar om tre meter långa blåa kattliknande varelser så är det något som är totalt fantasilöst med dem. De är fortfarande män och kvinnor.

James Cameron bemödar sig att uppfinna ett helt unikt språk för sitt fiktiva folkslag, men han kan inte bemöda sig att tänka bortom könen. I en intervju med Playboy poängterar han till och med att det var väääldigt viktigt att de kvinnliga blåkatterna hade bröst. Varför framgick inte riktigt, men tydligen var det just brösten som var det man la ner mest tid på att få till rätt med den miljarddyra 3D-tekniken.

Åh, suck. James Camerons fantasilöshet är knappast unik. Disneys tokhyllade Wall-E handlar om de robotar som är kvar på jorden för att rensa upp människosläktets misslyckande. En av dem är Wall-E som genom att kolla på gamla romantiska filmer har lärt sig att känna och därför blir störtförälskad i roboten Eve. Wall-E är uttryckligen en manlig robot. Eve är både till namn och form menad att vara en kvinnlig robot.

Och jag tänker, det är ju för fan robotar, varför har de kön? Svaret är ganska enkelt, tyvärr. Eftersom vi alltid tänker utifrån föreställningar om kön skulle vi tolka två "könlösa" varelser som två manliga varelser. Om de begärde varandra skulle vi se dem som homosexuella, och det är ju inte särskilt lukrativt i en värld där endast heterosexualitet anses vara säljbart till de breda massorna. Fantasin kontrolleras helt enkelt av normerna som inbringar pengar.

Allt detta är oerhört trist för mig som feminist. Jag vill ju se ett samhälle där föreställningar om kön inte kontrollerar vilka vi är och hur vi lever våra liv. Då den ibland känns lite som en utopisk vision behövs tillflykten till fantasins värld för att jag ska kunna tro att ett annat samhälle är möjligt. Men inte ens där får jag se bortom könen.

Det är nedslående att inse att föreställningarna om kön sitter fast som berget. Och tyvärr är det inte ett isberg mitt i havet som ett Titanic kan bryta isär. Det är ett stenhårt jävla berg som bara en jordbävning kan rubba. Och vi, vi måste på något sätt bli den jordbävningen.

Linus Fremin

Fler texter av Linus Fremin ›