Gästkrönikan

"Den svenska toleransen, översatt"

ARTIKEL | Publicerad 2010-02-19

Jag är född i Sverige, men har bott i New York i tio år nu. En kulturskillnad som aldrig slutat göra sig gällande är hur amerikaner tänker kring rasism och främlingsfientlighet jämfört med Sverige och övriga Europa.

För ett tag sedan berättade Leah, en ung chassidisk kvinna jag känner här i Brooklyn, att hon sett ett klipp från svensk teve. Eftersom chassider, ortodoxa, fundamentalistiska judar, oftast inte ser på teve blev jag nyfiken.
Det visade sig vara ett SVT Debatt-klipp på internet i kölvattnet av fjolårets Carl Hamilton/Halalteve-kontrovers. I ett nötskal handlade det om detta: Var det rimligt att se sig som helt svensk och samtidigt tacka nej till en handskakning på religiösa grunder? Med i panelen satt ett rabbinpar från en chassidisk grupp som inte heller skakar hand med folk av motsatt kön. Det var det som fört in SVT i Leahs internetsfär.

Leah ville att jag skulle översätta inslaget för henne. Men stötestenen gick förlorad. "Man kan väl inte kräva att alla ska ha samma kultur," tyckte hon.
Jag försökte förklara hur nationell tillhörighet och medborgarskap fungerar i Sverige. Hur någon som är född i Sverige kan betraktas som något annat än helt "svensk". Varför Halalteve-kvinnornas ståndpunkt var kontroversiell. Inte det lättaste att förklara för en amerikan, än mindre en New York-bo.

Ska man som minoritet i Sverige accepteras som fullvärdig medborgare krävs det att man beter sig på ett sätt som ses som någorlunda "svenskt". Lite spännande mat, eller någon traditionell högtid kanske man kan komma undan med som svensk med annat etniskt ursprung. Bär man hijab eller har underliga matregler så frestar man verkligen på den svenska toleransen. Att tacka nej till handskakande med en kulturperson kommer inte på fråga.

Diskussion kring lyckad integration i Sverige, liksom i övriga Europa, kretsar ofta kring assimilation. Vill man ha samma respekt och rättigheter som svenskar måste man ta seden dit man kommer. Detta är främmande för amerikaner. Visst finns det djupt sittande strukturell rasism i USA och självfallet är ingen typ av rasism mindre giftig än någon annan. Men kanske kan man säga att USA har problem med rastänkande, Europa med främlingsfientlighet. Det är i Europa underförstått att den nationella kulturen är neutral, ett icke-etniskt, helt sekulärt nolläge som invandrare bör anpassa sig till.
I den amerikanska identiteten ingår att man är del av en importerad kultur som man firar högt och synligt. I New York har varenda minoritet med självrespekt en parad: Puerto Rican Day Parade, St. Patrick's Day Parade (irländare), Columbus Day Parade (italienare), kinesisk nyårsparad, American Muslim Day Parade och så vidare.

USA är ju som bekant ett land som, förutom den undanskuffade ursprungsbefolkningen, endast består av invandrare. Det finns idag gott om religiösa, etniska och politiska minoriteter i USA som lever mer eller mindre isolerade från samhällets mittfåra. Få är så extrema i sitt hävdande av särart mitt i samhället, mitt i storstan, som de olika chassidiska grupperna i New York. Leah må vara van vid att gemene man på gatan anser henne extremt religiös och lite underlig. Att hon skulle vara mindre amerikansk för det tycker varken hon eller någon annan.

Sarah Clyne Sundberg