"Det var bara fuck you"

INTERVJU | Publicerad 2010-02-12

Nina Zanjani spelar en av huvudrollerna i den nya komedin "Farsan", som handlar om föräldraskap. Hennes egna föräldrar fick fly Iran för sitt motstånd mot regimen.
- Jag tror jag har engagemanget i blodet, säger hon.

Någon välstädad Disneykändis är hon inte. Nina Zanjani svär som en borstbindare och har sin gigantiska väska fullpackad med cigaretter.
- Den här kappsäcken är mitt hem! Jag är en jävel på att packa, jag har allt i hundramillilitersflaskor. Jag åker dit där jobben finns, fan, jag var ute och tog ett glas vin i går här i Stockholm och försökte betala med euro. Jag hyr lägenheter i Stockholm och Göteborg och så har jag varit mycket i Ystad i Skåne när jag har spelat in Wallander-filmerna.
- Där hittade jag och några vänner ett fantastiskt hus, nu har vi startat kollektiv där. Vi är 12 pers som hyr tillsammans. Jag försöker vara där så mycket jag kan.

Nina har också tillbringat ett par veckor i Trollhättan för att spela in "Farsan", som har biopremiär i dagarna.
- Det var ganska hårt. Eller hårt, det låter fel, jag menar intensivt.
I "Farsan" spelar Nina en tjej som heter Amanda, som ställer upp på att fejka en graviditet och försöker adoptera ett barn i smyg för att hennes kille vill dölja för sin pappa att han är steril.
Filmen regisseras av Josef Fares som tidigare har gjort flera filmer om mansrollen. I "Jalla! Jalla!" fick tittarna möta Måns som skämdes för att han inte kunde få stånd, i "Leo" ett killgäng som slogs på gatorna.
Men Nina tycker det är intressantare att diskutera kvinnors roll i filmbranschen.
- Det är väl bara att kolla på hur få kvinnliga manusförfattare, regissörer och konstnärliga ledare på teatrar som det finns. Det är ju jätteojämlikt, fnyser hon.

- Det är svårt att veta vad det beror på. Folk säger alltid att tjejer borde ta för sig mer men jag vet jättemånga tjejer som gör det. Jag tycker inte det handlar om att tjejer är för mesiga. Det är jävligt mycket svårare än så.
- Fast helst diskuterar jag varför filmbranschen inte vågar ta mer risker när det kommer till oetablerat folk. Det är mycket styrt av fejor och namn. Men den största kändisen behöver inte alltid betyda högst kvalitet.

Nina är 28 år och uppvuxen i Göteborg. När hon gick i skolan hade hon svårt att sitta still.
- Jag var alltid bra i skolan, men jag har väl någon slags bokstavskombination, haha. Jag tog teater som extra tillval och sen har det bara rullat på. På teatertimmarna kände jag att allt funkade, jag fick mycket bekräftelse.
- Jag ville bli en äventyrare, och lite så blev det. Det är ju det jag gör i jobbet nu, det är skitkul. Nyss spelade jag in en scen där jag skulle föda barn, sen var jag krypskytt på ett tak i ett tyskt industriområde. Jag fick lära mig hur man laddar ett vapen inför den scenen.

Efter gymnasiet gick flyttlasset till Stockholm där Nina gick en förberedande teaterutbildning innan hon kom in på Teaterhögskolan.
- Det var fyra år av tortyr. Som en känslomässig torktumlare. Det var jättejobbigt. Jättekul också så klart, men... Det man jobbar med hela tiden är en själv. Min kropp, min röst, mina tolkningar. Jag blev sjukt less på mig själv till slut.
- Så jag flyttade till en stuga utanför stan, som jag började bygga om i. Jag jobbade på ett kafé också. Det var skönt att göra något konkret, som mackor. Att göra konkreta mackor! Det gillade jag.

Becky Bergdahl

Fler texter av Becky Bergdahl ›