I dödspatrullernas fotspår

REPORTAGE | Publicerad 2010-02-05

Filippinerna skakas av ett ökande politiskt våld inför valet i maj 2010. I november massakrerades 57 politiker och journalister på valrörelsens första dag. Men ingen som följt filippinsk politik blev förvånad. Över 1000 utomrättsliga avrättningar har ägt rum de senaste tio åren. Dödspatruller - med kopplingar till polisen och militären - har gett nationen öknamnet Asiens Colombia.

På väg hem från jobbet plockas Rebelyn Pitao upp av två okända män som tvingar in henne i en vit van. Hennes mun tejpas med gaffatejp och byxorna dras ner. Sedan huggs hon med ett spetsigt föremål. Två hugg i bröstet. Ett genom lungan. Ett genom levern. Kroppen hittas ett dygn senare i floden som rinner genom staden Davao i södra Filippinerna.
- Det är bättre att du läser rapporten innan du träffar mamman, så slipper hon berätta detaljerna, säger 30-åriga Kelly Delegado, ordförande i människorättsorganisationen Karapatan, samtidigt som jeepen svänger in framför cementhuset med plåttak.
Varje månad besöker han familjer som förlorat anhöriga i utomrättsliga avrättningar för att informera dem om det senaste i utredningarna. Men oftast finns det inte så mycket nytt att berätta.
- Hon var en oskyldig dotter, lite blyg, säger den sörjande mamman i ett tomt flickrum med armarna kring marmorurnan med aska.
Trädgården är full med ved och höns. Sedan begravningen i våras har vare sig mamman eller den dotter hon har kvar i livet vågat lämna huset. Bakgrunden till familjens olycka är att fadern, Leoncio Pitao, är en känd gerillaledare i Nya folkarmén. När ett mord på hans bror inte fick honom att komma ner från bergen, mördades även hans dotter.
- Det är närmast tradition inför ett val med omfattande utomrättsliga avrättningar. Regimen blir allt mer desperat i sin iver att undanröja alla hot, säger Kelly Delegado, tänder en cigarett och kör vidare i dödens hjulspår.

Ingen vet riktigt när det började. Våldskulturen i Filippinerna är lika gammal som nationen själv. Trehundra år av spansk kolonialism och ett halvt sekel under USA fram till självständigheten 1946 följdes av mörka decennier under diktatorn Marcos och hans skosamlande hustru. Men den folkiga revolutionen som sopade bort diktaturen 1986 löste inte upp landets konflikter. Det politiska livet i Filippinerna domineras fortfarande av en liten elit med starka band till USA, och valrörelserna kantas av våld.
Bakgrunden till mordvågen är att den sittande regeringen med president Gloria Arroyo i spetsen 2001 bestämde sig för att få ett slut på konflikten med landets gerillagrupper.
- Resultatet ser du här, säger Kelly och håller upp en trave med gulnade mappar med gummisnoddar kring.
Alla innehåller dokumentation av utomrättsliga avrättningar av fackföreningskämpar, bönder, läkare, oppositionella politiker och journalister. Totalt har det blivit 1 118 fall sedan 2001.
- Regeringens antigerillaoperation "Oplan Bantay Laya" slår främst mot den obeväpnade legala oppositionen, inte mot gerillan, säger Kelly.

 2007 blev situationen så alarmerande att FN sände sin särskilde rapportör för utomrättsliga avrättningar, Philip Alston, som riktade skarp kritik mot den filippinska militären och regeringens passivitet. Regeringen svarade med en egen kommission som även den konstaterade att "en grupp med militär kapacitet" låg bakom flera av morden. Men inget hände. De fällande domarna uteblev. Mordvågen rullade på.
- Bristen på fällande domar har spätt på våldet och rättslösheten eftersom budskapet blir att man kan komma undan med att mörda politiska fiender, säger Kelly Delegado.
Men vad finns det då för bevis för att militären skulle vara inblandad och stämpla civila organisationer som statens fiender?
- För ett år sedan läckte ett dokument ut från militären med namnet "Order of Battle". Där återfanns 158 civila organisationer och 122 individer. Näst överst på listan fanns mitt namn, säger Kelly Delegado.
Överst på listan stod bondeledaren Celso Pojas.
- Ta fram hans mapp så kör vi dit, säger Kelly och hoppar in i bilen.

Martin Schibbye