KRÖNIKA | Publicerad 2010-02-04

Gränserna för vad kvinnor kan bli, vara, tänka, tända på och säga har krossats under loppet av en enda generation. Det är lätt att glömma hur ny feminismen är samt hur snabbt den har blivit framgångsrik - rentav revolutionerat världen. Men har den samtidigt som den skördat alla dessa framgångar gjort kvinnor olyckligare?
En debatt i frågan har blossat upp efter att ekonomerna Betsey Stevenson och Justin Wolfers i American Economic Journal visade hur studie efter studie pekar på att kvinnor i västvärlden blir allt olyckligare.

Sedan 1970-talet har kvinnors upplevda lycka rasat i snart varenda graf man har ritat upp över saken. Det spelar ingen roll från vilken samhällsklass hon kommer, om hon är gift eller ogift, hur mycket pengar hon tjänar, vilket land hon bor i, eller om hon har barn. Den typiska kvinnan i västvärlden (med undantag av svarta kvinnor i USA) är mindre tillfredsställd med livet än vad den typiska kvinnan var för 40 år sedan. Män däremot har blivit lyckligare. Och nästa fråga som studierna pekar mot är naturligtvis - är det i själva verket männen som har tjänat på feminismen?
Det tog naturligtvis inte lång tid innan de här forskningsresultaten framkallade om inte jubel så i alla fall ett inte helt missnöjt vad-var-det-vi-sa, från konservativa debattörer. Siffrorna antogs bevisa att kvinnans plats var i hemmet - ges hon fler möjligheter blir hon ju uppenbart olycklig. Men en sådan slutsats går inte att dra från Stevenson och Wolfers sammanställning. Det går inte att se alls av forskningen hittills vad kvinnors ökande upplevelse av olycka beror på, men att trenden är nedåtgående är tydligt. Det är även tydligt att en sådan faktor som att män faktiskt går mot att ta ett större ansvar för hem och barn inte verkar påverka trenden i positiv riktning.

Feminister har i hög grad slagit det hela ifrån sig. Susan Faludi kommenterade med att "kvinnorörelsen har aldrig handlat om lycka", vilket må vara sant. Men det är att göra det lite för enkelt för sig.
Feminism handlar visserligen om rättigheter, friheter, möjligheter, jämlikhet, dagisutbyggnad och representation i parlamenten. Vilket i sin tur leder till en omdefiniering av kvinnlighet, äktenskap, sexualitet, moderskap samt det där med män. Men någonstans måste rörelsens mål ändå vara något annat. Inte bara att slå undan motstånd för ytterligare en roll för kvinnor att spela - den jämställda yrkesarbetande delen av allt det hon är. Det där är medlet. Men själva målet måste vara att ge enskilda kvinnor en känsla av värde, upplevelse av ett autentiskt liv - och ja, lycka. Om detta inte har skett måste man fråga sig varför.

En sådan fråga leder inte (vilket reflexmässiga kritiker av lyckoforskning snabbt brukar hävda) till närmsta självhjälpsbok. Snarast till saker som att vi i Sverige på allvar måste undersöka varför den psykiska arbetsohälsan hos kvinnor har tredubblats. Varför kvinnor löper högre risk än män att bli långtidssjukskrivna och vad de diffusa diagnoser som den nuvarande regeringen tror kan botas med indragen sjukpenning, egentligen beror på. Samt varför de drabbar kvinnor i sådan oerhörd grad just i Sverige där arbetsmarknaden är så extremt könssegregerad.

Välfärdsstaten byggdes upp runt materiella behov, men det är dags att inse att psykologiska behov är precis lika grundläggande för människors frihet. Susan Faludi har rätt i att kvinnorörelsen inte har handlat om lycka - men det verkar vara hög tid att den börjar göra det. I alla fall till viss del. 

Katrine Kielos

Fler texter av Katrine Kielos ›