KRÖNIKA | Publicerad 2010-02-04

Det finns en scen i Michael Moores film "Sicko", som handlar om den amerikanska vården, där kongressens ledamöter traskar in på ett podium en efter en. Ovanför deras huvuden dinglar inklippta prislappar som berättar hur mycket bidrag varje ledamot fått från läkemedelsbranschen för att godkänna ett lagförslag om fri prissättning på läkemedel. Ju större inflytande ledamoten har, desto större summa. När lagen väl är antagen går 14 ledamöter direkt över till välbetalda jobb inom läkemedelsbranschen.

Men så går det förstås inte till i Sverige. Eller... nja, ingen svensk dokumentärfilmare skulle i alla fall kunna sätta prislappar på våra riksdagsledamöter. Priset på svenska politiker går nämligen inte att få reda på. I Sverige är det, som nästan enda EU-land, i praktiken hemligt vilka som skänker pengar till partierna. Men skänks pengar till partierna, det görs det, särskilt i valrörelsetider. Mest känt är att Socialdemokraterna får ungefär 5 procent av sina intäkter, cirka 19 miljoner kronor valåret 2006, från fackföreningen LO. Mindre känt är att Moderaterna det senaste valåret 2006 fick in 30 miljoner kronor bara från okända privatpersoner. Och att partiet under 1990-talet drog in bidrag maskerade som annonsintäkter från till exempel Svenskt Näringsliv och närmare 400 000 kronor från Svensk kärnbränslehantering, som ägs av de svenska kärnkraftsbolagen.

Uppgifterna kommer från Arbetarrörelsens Tankesmedja som förra året försökte kartlägga bidragen till partierna (Sandro Wennberg, 2009, "Makten över debatten"). Men trots att partierna sedan år 2000 kommit överens om att namnge alla företag och organisationer, dock inte privatpersoner, som skänker pengar i sina årsredovisningar finns det inget parti utom Socialdemokraterna som uppger några -intäkter alls. Socialdemokraterna redovisar även som enda parti öppet vilka privatpersoner som ger bidrag över 20 000 kronor.

Men partiernas annonsutgifter i valrörelsen 2006 skvallrar om att de har stora pengar att bränna. Trots att de borgerliga partierna enligt årsredovisningen hade något mindre resurser än de rödgröna så annonserade de till ett värde av 122 miljoner kronor bara under tredje kvartalet 2006. Det motsvarar en tredjedel av deras redovisade resurser för året. De rödgröna annonserade under samma tid till ett värde av 77 miljoner. Såvida man inte fick kraftigt rabatterade annonspriser, så bedömer Arbetarrrörelsens Tankesmedja som granskat årsredovisningarna, att det är troligt att åtminstone de borgerligas resurser kom från företag och organisationer. Pengar som alltså inte redovisades. För att undgå att redovisa namnen på givarna kan man i dag till exempel ta ut överpriser på annonser i partitidningar eller på montrar på kongresser.

Spelar nu detta någon roll? Svenska politiker är ju inte korrupta. Ingen tror väl på allvar att lagbeslut ändras efter pengautbetalningar eller förslag om anställningar? Skolföretagen kan väl inte ha betalat för att säkra sina vinster? Anläggningsföretagen styr väl inte infrastruktursatsningar, energisektorn inte energipolitiken och försvarsindustrin inte försvarspolitiken med hjälp av pengar eller anställningar? Finanssektorn pröjsar väl inte för släpphänt reglering? De som köper apoteken betalade väl inget för privatiseringen? Så länge vi inte kan ta reda på fakta så tillåts misstanken finnas där.

Nu haglar de politiska förslagen i valrörelsen. För att kunna veta vem som egentligen står bakom, måste vi få veta var Moderaternas miljoner kommer ifrån. Fler än Socialdemokraterna måste börja redovisa bidrag öppet. Då krävs att lagstiftningen ändras och börjar likna andra länders. Kanske får vi till och med roligare politiska dokumentärer på köpet.

Mikael Feldbaum

Fler texter av Mikael Feldbaum ›