KRÖNIKA | Publicerad 2010-03-24

Jag retar mig ibland på de där svenska flaggorna som står intill de röda på scenen på första maj. Vi är ju en internationalistisk rörelse, inte en nationalistisk! På första maj i år finns skäl att tänka en extra gång över de där flaggorna. Sverigedemokraterna står på randen till att komma in i riksdagen. Betyder det att Sverigeflaggorna faktiskt behövs där på scenen? Eller betyder det tvärtom att de borde försvinna?

SD bygger sin ideologi på hat mot invandrare. Svårigheten att definiera vad en invandrare egentligen är – om man räknar för långt tillbaka i tiden är vi ju alla invandrare  – skapar Sverigedemokraternas andra stora projekt: att definiera vad en svensk är. Man plockar några egenskaper som passar den egna djupt konservativa synen på världen och vips har man fantiserat ihop ett eget Astrid Lindgren-land. Mamma är mamma, barn är barn och alla är snälla mot varandra eftersom pappa bestämmer.

De som köper drömbilden är, draget till sin spets, arbetarklassmän med socialkonservativa värderingar. De ser invandrare som konkurrenter om jobb och status på en individualiserad, prestationsstyrd arbetsmarknad och som ett hot mot den invanda trygga ordningen. De är rädda för samhällsutvecklingens allmänna oberäknelighet. Lösningen på alla problem blir att angripa en grupp med ännu sämre förutsättningar men som ändå hotar att ta sig förbi på den sociala stegen.

Vilka röstade de här männen på innan Sverigedemokraterna blekte sina bruna skjortor och bytte judehat mot muslimhat? Jo, främst på Socialdemokraterna och Moderaterna. Hälften av SD:s nytillkomna väljare kommer från Moderaterna. I takt med att stajldoktor Schlingmann slängt partiets mörkblå clubblazer, lagt några gröna miljö- och lila feministslingor i frisyren, kavlat upp ärmarna på den ljusblå skjortan och läxat upp Vellingemoderaterna, så har de mest konservativa väljarna och M-företrädarna vallfärdat till SD.

En fjärdedel av SD:s nya väljare kommer från Centern och från Kristdemokraterna trots tappra försök av partiledaren Göran Hägglund att skifta hotbild från fantasihotet ”massinvandringen” till fantasihotet Sveriges Radios kulturjournalister.
 

Och den sista fjärdedelen kommer från Socialdemokraterna.Vad kan då Socialdemokraterna göra för att förhindra rasism i riksdagen efter valet? Även om SD:s väljare i besvikelse över en upplevd maktlöshet riktar sitt missnöje mot invandrare, så söker de nog i grunden ett välordnat och värdigt samhälle med en stark gemenskap, där människor slipper värderas efter prestation och konsumtion. Det låter alltså som att Socialdemokraterna har en roll att spela för att ingjuta hopp i de här väljarna.

Forskare och politiker tycks vara överens om att det för Socialdemokraterna handlar om att behålla fokus på fördelningspolitiken, att inte närma sig mitten alltför mycket och att inte närma sig SD:s invandringspolitik. Den belgiska forskaren Hilde Coffé har jämfört framgångarna för främlingsfientliga partier i Belgiens två delar Flandern och Vallonien. Hon varnar inte bara för mittenpolitik, utan betonar även vikten av att Socialdemokraterna finns nära väljarna, genom till exempel fackföreningsrörelsen, och anordnar debatter och kulturevenemang, samt att det finns karriärvägar inom fack och parti.

Det handlar egentligen om att bygga en gemenskap i samhället. Och byggstenarna är främst socioekonomiska. Även om identitet aldrig kommer att vara en fråga endast om klass, så är otrygghet en bra kandidat till att vara det. Människor blir inte tryggare med nationsgränser och färre invandrare. Människor blir tryggare av arbete, socialförsäkringar och gemenskap.

I mina ögon är det här en gemenskap som inte har med nationsgränser att göra. Ska gemenskapen symboliseras av en svensk flagga eller kanske av en röd? Personligen föredrar jag en röd ros. 

Mikael Feldbaum

Fler texter av Mikael Feldbaum ›