U-hjälpsgroupies och katastrofporr

RECENSION | Publicerad 2010-03-11

"Kriskaravanen" är en kritisk granskning av biståndsindustrin. Men boken är själv i skriande behov av en skärskådan.
 

2. FN-anställda som köper sex utomlands. Bengt Westerberg, ordförande för Röda Korset, som plockar ut en månadslön på 68 500 kronor. Och organisationens före detta kommunikationschef Johan af Donner som misstänks ha svindlat organisationen på miljoner.
Se där bara tre exempel på skandaler som har skakat Biståndssverige på sista tiden. Samtidigt kommer passande nog den holländska journalisten Linda Polmans bok "Kriskaravanen" ut på svenska.

Boken utger sig för att vara en kritisk granskning av biståndsindustrin. Polman skriver rappt om utvecklingshjälp som big business. Välgörenhetsinstitutionerna slåss om att få pengar från givarna, allt från länder till privatpersoner. Störst summor får projekten som syns mest i medierna, inte projekten som bäst behövs. Insamlade medel går i allt högre utsträckning till reklam för hjälporganisationerna, och i mindre utsträckning till människorna som ska hjälpas.
För att givarna ska lockas att skänka mer måste också de behövande framställas i så dåligt skick som möjligt. Katastrofporr kallar Polman skildringarna i medierna av krigens och hungersnödens offer. Särskilt afrikaner framställs som en enda massa av hjälplösa stackare som är beroende av den vite mannens välvilja, tycker författaren.

Sen skriver Polman om när hjälporganisationerna tar sig till en konfliktzon och bygger upp sina läger på de stridandes villkor. De går med på att betala "skatt" till milisen som har kontroll över området, för att få arbeta där. Biståndspengarna hamnar i krigsherrarnas fickor och hjälper till att hålla igång kriget. Hjälporganisationerna, som ska vara "neutrala", protesterar inte. De ger hjälp för stunden, mat åt krigsoffer och plåster på såren, men i det långa loppet förvärrar de konflikten.
Polman tar förstås också upp den mest klassiska kritiken mot bistånd, att det skapar bidragsberoende och stoppar upp utvecklingen i mottagarländerna.

Det är högst relevanta diskussioner som boken lyfter upp. Biståndet måste granskas, det är ingen helig ko som ska undslippa kritik bara för att det är görs för en "god sak". Där är jag med Linda Polman. Men när hon argumenterar för att bistånd sällan fungerar överhuvudtaget håller inte argumentationen. Linda Polmans bevis är ofta anekdoter och anonyma personers utsagor, av typen "en biståndsarbetare sa till mig..." eller "en rebell berättade...". Betyget blir inte högre av att hon, de få gånger hon faktiskt bjuder på källhänvisningar och statistik för att underbygga sin argumentation, ofta lyckas fucka upp siffrorna. Boken innehåller en rad felaktigheter.

"Kriskaravanen" är skriven i ett behjärtansvärt syfte, men författarens slarv gör att texten tappar rejält i trovärdighet. Bokens kärnfråga är dock alltid värd att ha med sig.
Kan biståndet göra mer skada än nytta?

BOK: "Kriskaravanen" av Linda Polman (Leopard förlag) finns i din bokhandel.

Becky Bergdahl

Fler texter av Becky Bergdahl ›