KRÖNIKA | Publicerad 2010-03-24

Vi har alla hört och sett beskrivningar av en framtid där vi kanske färdas i svävande bilar, bor i gigantiska skyskrapor och där vi kan käka piller i stället för mat. Föreställningarna är många, men de är likadana i det att tekniken har skapat totalt andra möjligheter för hur vi kan leva våra liv. Jag ser varje dag tecken på hur tekniken långsamt men effektivt förändrar vårt sätt att kommunicera, interagera och till och med älska.

I dag kommunicerar vi minst lika mycket genom sms, chattar och bloggar som vi gör ansikte mot ansikte. Det är helt okej då vi faktiskt kommunicerar mer i dag än för bara 20 år sedan. Vi kommunicerar fan hela tiden. Vi är alltid uppkopplade, alltid tillgängliga. Så fort minsta lilla av nyhetsvärde händer i våra liv vet någon på andra sidan stan om det inom en minut.

Problemet är alltså inte bristen på kommunikation, det är bristen på interaktion. Vi sms:ar, chattar och bloggar lika mycket som vi fikar, äter middag och bara umgås ihop. Varje del av våra liv kan göras på distans och utan en annan människa. Det har skapats helt nya sätt att leva, och min och yngre generationer växer upp med dem.

För vi behöver inte ens bilda familj med en människa längre. Förra året gifte sig en ung japansk man med sin virtuella flickvän, en karaktär från Nintendo DS-spelet Love Plus. Det var det första giftermålet mellan en man och en spelkaraktär någonsin, och bröllopet hade präst, dj och hela rubbet. Jag vet att lycka kommer i många former, men även i virtuella?

Men kanske är partners bakom dataskärmen det som botar ensamheten? Kanske behövs inte hud mot hud, utan hud mot skärm? Kanske behövs inte en tunga i munnen, utan en sladd? Kanske behövs inte en hand i din, utan ett tangentbord? Kanske behövs inte några människor? Det känns knasigt, men ändå inte. Där är vi nu, vi kan älska personer som bara existerar om sladden är inkopplad.

Vi kan till och med ha sex utan en annan människa. Det finns numera sexdockor som kan prata och som har olika sorters personligheter beroende av tycke och smak. De är till för människor som hellre köper en pratande sexrobot än försöker övervinna det dåliga självförtroende och all den press de känner inför att hitta en riktig sexpartner. De vänder sig till tekniken, och bort från människor.

Men barn då? Även där kan det mänskliga inblandandet minimeras. I alla fall om feministen Shulamith Firestone får som hon vill. Hon menar att det som skulle frigöra kvinnan är teknikens utveckling. Den ska möjliggöra att kvinnor slipper vara gravida genom uppfinnandet av konstgjorda livmödrar. De ska frigöra kvinnor från bördan av att reproducera hela människosläktet, vilket Firestone menar gör kvinnan fysiskt vekare och dessutom beroende av män. Det låter konstigt, men samtidigt inte helt galet om ett tiotal år.

Allt det som vi lever av, det som gör oss till människor, kan redan nu eller om några år ersättas av tekniska alternativ. Men jag undrar: Hur kan vi komma någon riktigt nära om det alltid finns en distans? Och hur mycket kan vi byta ut mot en teknisk motsvarighet utan att förlora något? Jag är inte kritisk mot tekniken i sig. Nya tekniska möjligheter är just möjligheter och viktiga sådana på många områden. Men bara för att de finns behöver vi inte bygga våra liv kring dem.

För om vi kommunicerar, interagerar och till och med älskar genom tekniken, vad finns kvar av oss som inte kan ersättas av ettor och nollor? 

Linus Fremin

Fler texter av Linus Fremin ›