"I brist på andra talanger så köttar jag på"

INTERVJU | Publicerad 2010-04-06

Som barn fick han alltid tänka på att familjen saknade pengar. Som 23-åring tjänar han miljoner som fotbollsstjärna.
- Jag skulle inte byta min uppväxt. Jag har fått se hur det är att inte få något gratis, säger Pontus Wernbloom.

Han sov inte en blund den natten. Dagen därpå var det match mot Kalmar FF, och han hade fått höra från tränaren att han kanske skulle få spela.
Kallsvettig kom han till samlingen. Tanken på att göra minsta lilla inhopp i Allsvenskan gjorde honom knäsvag. Det blev värre än så.
Debuten i den högsta fotbollsserien i Sverige gjorde Pontus Wernbloom med en plats i IFK Göteborgs startelva.
- Det var så jävla fantastiskt att jag slapp sitta på bänken, säger han.
Pontus låter lite chockad, fortfarande. Trots att det har gått fyra år sedan dess. Trots att han hunnit ta en plats i landslaget. Trots att holländska AZ Alkmaar i fjol köpte honom från IFK Göteborg för svindlande 30 miljoner.

Kanske finns svaret på hans blygsamhet att finna i uppväxten i Kungälv utanför Göteborg, där Pontus bodde med sin mamma.
- Det är en förorts-förort. Med lillebrorskomplex. Folk har väl inga jättedrömmar på ett sådant ställe.
Mamman var ensamstående tills Pontus var 12 år.
- Jag har blivit lite tuffare av det, tror jag. Vi hade det inte alltför bra ekonomiskt. Morsan jobbade jättemycket för att få ihop pengar. Hon jobbade på en pizzeria ett tag, sen inom äldrevården. Men hon kollade alltid på alla mina matcher ändå. Jag har henne att tacka för allt.
- Jag kommer ihåg att hon inte hade råd att köpa en madrass till sin säng en gång. Jag fick nya fotbollsskor för pengarna i stället.
- Sen när morsan träffade en gubbe, och vi fick flytta till ett hus, då blev det mycket bättre.

Pontus mammas nya pojkvän tog med sig två barn från ett tidigare förhållande in i hemmet, och så småningom fick Pontus mamma och plastpappa också ett gemensamt barn.
- Jag ser alla som mina bröder. Min familj bor kvar utanför Göteborg. Syskonen är 17, 15 och 10 år nu. En jävla jobbig ålder, haha. Jag ringer hem varje vecka, så ofta jag kan.
Sin biologiska pappa har Pontus ingen kontakt med.
- Jag har inte haft kontakt med honom på många år. Det är lite tråkigt men så är det.
- Jag tycker det är rätt så fel. Man ska ta sitt ansvar om man har satt sig i en situation. Visst finns det olika orsaker till att folk inte kan ta ansvar, men nej. För mig finns det inte på världskartan att jag skulle överge mina barn. Jag ska anstränga mig om jag får några.

 

Sommaren 1994 fyllde Pontus åtta år. Sommaren 1994 gjorde Sverige också succé i fotbolls-VM, och tog sig till tredje plats.
- Jag och de andra ungarna tittade på fotbolls-VM på teve hela nätterna och spelade fotboll hela dagarna. Det var då jag blev riktigt intresserad av fotboll. Efter det spelade jag varje dag. Morsan blev nog trött på mig, jag var ute jämt.
Pontus tyckte inte bara att fotboll var kul. Han var duktig på det också, och fick ständigt flytta upp i divisionerna.
Så småningom hamnade han i IFK Göteborgs ungdomslag.
- Det hade varit en dröm för mig så klart, men jag hade haft svårt att tänka att jag skulle få en plats. Det fanns så många duktiga spelare. Men så hamnade jag där, och sen till sist i A-laget. Det var skithäftigt.
- Fotboll betyder så mycket för folk. Det måste man ha i bakhuvudet. När jag spelade i Blåvitt (smeknamn för IFK Göteborg) så träffade vi ju folk som åkte land och rike runt för att se alla matcher. Då får man tänka till, "fan, de bryr sig verkligen". Man kan inte ge 90 procent, man får kämpa tills man stupar.

Becky Bergdahl

Fler texter av Becky Bergdahl ›