Vackert men enformigt

RECENSION | Publicerad 2010-04-09

3. Det här är snyggt, riktigt snyggt. Joann Sfar, manusförfattare och regissör, lyckas minutiöst återskapa ett mångskiftande och dramatiskt Paris från 1940-talets nazistockupation till 1990-talets första stapplande år. Åtminstone som jag föreställer mig att det såg ut. "Gainsbourg" fungerar därmed som en tårtbit ur historien som väcks till liv på nytt, med rök som ringlar sig i bohemiska miljöer mot tidstrogna inredningsdetaljer. Något av en kulturgärning för historieintresserade frankofiler.

I filmen får vi följa den omskrivne sångaren Serge Gainsbourg, från barnsben under tyskarnas ockupation, via storhetstiden på 1960- och 70-talet och slutligen tärd av bitterhet och droger mot slutet. För det mesta lyckas enastående skådespelarinsatser och fint gestaltade relationer engagera och hålla intresset vid liv. Rått och påträngande. Men i bland välter det över och blir bara för mycket.

I sin iver att tränga geniet, narcissisten och människan Serge Gainsbourg inpå livet blir stora delar av filmen liksom lite för välbekant. Det blir som en upprepning av åtskilliga skildringar av självförhärligande män i kulturlivets mitt. Fokuseringen på Gainsbourgs inre gör också att de kvinnliga rollerna hamnar i skymundan. Närmast som parenteser. Och då blir filmen inte mer än en i genrens mängd. Hur skönt dekadent och destruktiv den än är.

FILM: "Gainsbourg" har biopremiär fredag 9 april.

Se trailer här:

Daniel Mathisen

Fler texter av Daniel Mathisen ›