KRÖNIKA | Publicerad 2010-06-16

Jag minns när jag kom ut för min pappa. Jag var 17 år och hade precis träffat min första kärlek. I en vecka hade vi hånglat i sommarljuset och legat på gräsmattor med huvudena mot varandra. Nu var det han och jag mot världen, och det skulle jag berätta för min pappa. Som inte blev särskilt förvånad. Han uttryckte mer sin oro för vad som skulle kunna hända mig. Hur osäkert det kan vara att vara bög. Han föreställde sig de värsta av scenarior. För bög är inget man får blommor för. Oftare slag, diskriminering och andra klassens rättigheter.

När min pappa uttryckte hur orolig han var, visste jag det redan. Att risken fanns, och finns. Ända sedan jag insåg att jag är bög, och senare när jag insåg vad det betydde och innebar. Att risken fanns, och finns. För att jag skulle kunna bli utsatt, förolämpad. För att jag skulle kunna bli nerslagen, spottad på. Bara för att jag älskar på ett annat sätt än normen. Jag visste det redan, jag levde det. Jag lever det fortfarande.

Jag vet att jag uppfyller en del bögklyschor. De flesta registrerar mig som bög inom några sekunder. Kanske är det mina kärringblusar. Kanske är det mina korsade ben på tunnelbanan. Kanske är det mitt skratt. Det spelar mindre roll. Folk ser helt enkelt mig som bögen ganska fort och jag blir därför ett enkelt mål. Ett bulls eye. För alla som vill knacka en bög, jag är där. Jag är här. Ändå har jag aldrig varit utsatt för ett hatbrott.

Jag är uppriktigt förvånad. För jag har sprungit från fotbollssupportrar. Jag har gått omvägar runt gäng, hotfulla människor så många gånger. Jag har alltid klarat mig. Missförstå mig rätt, jag är tacksam som fan. Men det känns så, ja förvånande. För jag har alltid trott att en dag kommer jag att ligga där på marken. En dag kommer blodet att rinna. I tio år har jag föreställt mig det.

Många gånger är just rädslan farligare än de eventuella slagen. Men det är ingen vanlig rädsla. För jag är inte rädd när jag går ut på dagen, går hem mitt i natten. Jag är inte rädd. Men det finns en annan sorts rädsla som sitter som ett extra lager hud. Den är knappt kännbar, men den finns alltid där. Om man är en hbt-person så får man den rädslan på köpet. En present från det heteronormativa samhället. Inslaget i andra klassens presentpapper för en andra klassens människa.

Så är det att tillhöra en minoritet. Att vara en del av en minoritet betyder att folk kan vilja puckla på en bara för att man är den man är. Att vara en del av en minoritet betyder att ens mänskliga värde ofta är uppe för diskussion. Att vara en del av en minoritet betyder att man nästan aldrig ser någon att känna igen sig i inom populärkulturen och i medierna. Att vara en del av en minoritet betyder att ens privata liv ska offentliggöras och inspekteras för att man ska få grundläggande mänskliga rättigheter.

För att förändra allt det behövs politiken. Vi behöver människor vid makten som ser oss utanför normen och som inser att de kan använda politiken för att göra skillnad. Vi behöver inte Fredrik Reinfeldt som hyllas för att han går på Gaygalan samtidigt som han leder ett parti och en allians med en minst sagt ointresserad inställning till hbt-frågor. Vi behöver en rödgrön regering som på riktigt kommer att kämpa för att rädslan, ensamheten och annorlundaskapet ska bli lite mindre för alla oss som står utanför.

Så att min pappa kan sluta oroa sig. Så att jag kan. Så att vi alla kan.

Linus Fremin

Fler texter av Linus Fremin ›