De bästa politiska filmerna

ARTIKEL | Publicerad 2010-06-25   1 kommentar

Ingen som har sett filmen "Raining Stones" kommer kunna lägga sin röst på Alliansen i valet. Frihet tipsar om rullarna som får ditt vänsterhjärta att bulta.

Betongburen som kokade över

Film: ”La Haine – Medan vi faller” (Frankrike, 1995)
Politisk poäng: När politiker börjar snacka om ”hårdare tag” vet man att de inte har nån koll längre.
Genre: Drama.
IMDB-rating: 8.1/10.
Om filmen: Under förtexterna till ”La Haine” visas filmklipp från upploppen i Paris på 1990-talet. Bilar brinner, poliser förstärker sina bepansrade fordon och butiksfönster krossas av hatiska ungdomar. Allt känns spöklikt bekant – bilderna påminner om den svenska medi­e­rapporteringen om oroligheterna i stadsdelen Rosen­gård i Malmö. ”La Haine” (som betyder ”Hatet” på svenska) är en våldsam och brutal film och utspelar sig i en av Frankrikes förorter. Invånarna har förlorat tron på framtiden, polisen har tappat kontrollen och politikerna bryr sig inte längre. Vinz, Saîd och Hubert, tre andra generationens invandrarungdomar, driver omkring som djur i bur mellan husen. Runt hörnet står poliserna redo att trakassera med sina batonger och lite längre bort väntar journalisterna med sina filmkameror. Trots frustrationen över att vara ständigt övervakade försöker de hålla sig borta från trubbel. Men när en av Vinz kompisar blir misshandlad till döds av polisen rinner bägaren över och irritationen växer till hat. Om inte Sveriges politiker, jourznalister och poliser redan har sett ”La Haine” så borde de göra det. Och du borde också göra det. Filmen beskriver den desperation som börjar växa fram i de fattiga förorterna –  även i Sverige. Och man får dessutom en förståelse för hur det känns att ständigt övervakas och bli betraktad som ett samhällsproblem.
 

Musketörer på socialbidrag

Film: ”Raining Stones” (Storbritannien, 1993)
Politisk poäng: Vad än Reinfeldt säger så är man inte sämre bara för att man är arbetslös!
Genre: Drama/komedi.
IMDB-rating: 7.5/10.
Om filmen: ”Raining Stones” är ingen film om vackra och smarta människor. Det är en film om två svettiga gubbar som kör en minibuss. Ändå är den tio gånger vackrare, roligare och mer hjärtslitande än till exempel ”Fyra bröllop och en begravning”. Kanske för att regissören Ken Loach är så skicklig på att få sina karaktärer att kännas som att de finns på riktigt. Handlingen utspelar sig i Storbritannien i början på 1990-talet. Bob är en stolt pappa som är beredd att jobba dygnet runt för att få ihop pengar till sin dotters konfirmationsklänning. Problemet är att han är arbetslös, och att socialbidraget knappt räcker till mat. I jakten på jobb lyckas Bob och hans polare Tommy förnedra sig själva på alla möjliga vis. Likväl stiger de upp varje morgon för att göra nya försök. Men ju längre tiden går desto mer desperata blir de, och till sist tar Bob ett beslut som får otäcka följder. Det är för enkelt att säga att ”Raining Stones” är en arbetarklassfilm. Den beskriver snarare människans behov av att bli behandlad med värdighet, oavsett om man är rik eller fattig. När arbetslösa blir betraktade som mindre värda ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, är det inte långt till att de också blir betraktade som sämre människor. ”Raining Stones” gör ett grymt bra jobb med att krossa Fredrik Reinfeldts svartmålande av de arbetslösa och sjukskrivna.
 

Världens bästa kvarsittning

Film: ”The Breakfast Club” (USA, 1985)
Politisk poäng: Skolpolitiker som prioriterar ordning och reda har inte förstått poängen med att vara ung.
Genre: Komedi/drama
IMDB-rating:  7.9/10.
Om filmen: ”The Breakfast Club” räknas fortfarande, 25 år efter biopremiären, som ”världens bästa high school-film”. Kanske för att den så exakt lyckats fånga känslan av att vara ung i en värld styrd av vuxna. Fem väldigt olika tonåringar på en amerikanska skola har fått kvarsittning. På en lördag ska de, som straff för att de har brutit mot skolreglerna, skriva en uppsats om hur de ser på sig själva. De fem karaktärerna i filmen är väldigt tydliga klichéer: nörden, sportkillen, flummaren, den snygga tjejen och den deppiga tjejen som skär sig i armarna. Alla har ställt in sig på att sitta av åtta dötrista timmar för att sen åka hem och fortsätta sina liv som vanligt. Men någonting händer: De börjar prata och upptäcker att de inte alls är ensamma om den ångest, rädsla och de drömmar de bär på. ”The Breakfast Club” är inte världens djupaste film. Men på ett underhållande sätt visar den hur skolan är en konstruktion av vuxna för att forma unga människor till att bli som dom själva.
Att Sveriges skol- och utbildningsminister Jan Björklund har en bakgrund som yrkesmilitär är ganska komiskt i ett filmsammanhang. I amerikanska high school-filmer är det nästan alltid en militärisk rektor som får byxorna nerdragna som hämnd i slutscenen. I verkligheten känns det däremot otäckt att någon som har tränat människor i krigföring ansvarar för svenska ungdomars framtid.

Olja i venerna

Film: ”There Will be Blood” (USA, 2007)
Politisk poäng: Mer pengar gör oss inte till bättre människor. Tvärtom.
Genre: Drama.
IMDB-rating: 8.1/10.
Om filmen: USA, tidigt 1900-tal. Oljan sprutar upp som Coca-cola ur Kaliforniens ökenlandskap, och lycksökaren Daniel Plainview blir besatt av att bli rik. Från att vara en omtänksam och sympatisk far förvandlas han till en rovgirig oljebaron som inte drar sig för att döda dem som står i hans väg. Till slut har han tappat all kontakt med sina medmänskliga sidor. ”There Will be Blood” är full av klockrena paralleller till kapitalismen. Oljan, som gör fattiga till rika och skapar utveckling och tillväxt, driver samtidigt fram girigheten och egoismen hos människor. Huvudpersonens växande vansinne fungerar också som varningsklocka för hur vi själva förhåller oss till olja och kapitalism: Mänskligheten startar krig och skövlar världsdelar i jakten på rikedom i dag. Och den globala finansmarknaden verkar i princip stå och falla med oljekurserna. Kanske kommer våra barnbarn göra en ”There Will be Blood” om oss i framtiden.

Erik Danielsson