KRÖNIKA | Publicerad 2010-06-16   2 kommentarer

Det var för två år sedan. Jag var helt ny som andreredaktör på Frihet, jag hade blivit rekryterad som journalist. Jag hade ingen tidigare erfarenhet av partipolitik och kände ingen på SSU.
Jag var nervös och obekväm som jag alltid känner mig på en ny arbetsplats, kanske lite extra hispig eftersom jag skulle börja jobba inom ett för mig nytt område. Jag blev presenterad för en massa människor och deras namn snurrade i huvudet.

Så kom hon, tjejen som var i min ålder men redan en politisk veteran. Medlem i SSU sedan tidiga tonår och med flera förtroendeuppdrag för Socialdemokraterna i bagaget. Hon frågade inte vad jag hade gjort tidigare. Hon frågade vad jag hade gjort inom SSU tidigare.
Ingenting, svarade jag. Men jag har alltid sympatiserat med Socialdemokraterna, och när jag såg att SSU:s tidning sökte personal så kändes det som ett klockrent jobb för mig. En chans att få närma mig politiken som intresserar mig.
Det var då hon hytte mot mig. Fruktansvärt, tyckte hon. Att jag inte hade fattat vikten av SSU förrän när jag började jobba för Frihet vid 24, nästan 25 års ålder.

Jag har något att säga till henne och alla andra som är som hon. Min mamma blev svensk medborgare nyligen. Hon fick alltså inte rösta i riksdagsvalet under hela min uppväxt, och hon brukade säga att det ändå inte spelade någon roll. Det var bilden av politik som jag växte upp med i Sundsvall. Ingen av mina vänner var engagerad. Jag kan faktiskt inte minnas någon under hela min skoltid som intresserade sig för partier och riksdagen och segdragna debatter på teve, förutom pappa som kanske droppade någon åsikt någon gång. Naturligtvis gick jag inte med i något politiskt ungdomsförbund i den miljön. Jag tror inte ens att jag visste att SSU och MUF existerade.

Efter studenten flyttade jag utomlands. Berlin, Paris, Barcelona. Jobba, plugga språk och se världen och klara mig själv med varierande resultat. Jag lärde mig massor men jag engagerade mig inte direkt i svensk inrikespolitik.
Tillbaka till Sverige. Journalisthögskolan, mitt första kvalificerade jobb på Sundsvalls tidning, sen tillbaka till Spanien som utbytesstudent. Och sen flytt till Stockholm, vikariat som nyhetsreporter på Aftonbladet och inhopp som skönhetsredaktör. Ingen pratade partipolitik och då gjorde inte jag det heller. Förrän jag fick chansen, förrän jag fick jobb på Frihet. Och för det ska jag inte behöva bli hyttad mot.

Egentligen visade den där tjejen att hon faktiskt var mindre sosse än mig. För det som är skillnaden mellan det rödgröna och det blåa blocket är ju att de blåa tycker att livet är ett smörgåsbord av möjligheter. Det är bara att ta för sig. Om man väljer fel får man skylla sig själv, om man väljer rätt ska man belönas. Men vi rödgröna har insett att det inte stämmer. Vi ser att varje persons val är färgat av uppväxt och miljö. Därför kan man inte lasta enskilda individer för deras val.
Därför är det inte så konstigt att jag, som inte kände någon som var partipolitiskt aktiv, valde att stå utanför partipolitiken. Därför är det inte heller konstigt att många av de som valt att vara aktiva i SSU i dag har mammor eller pappor eller systrar eller pojkvänner som också är aktiva sossar.

Men det måste ändras. Socialdemokraterna och SSU måste bli en folkrörelse igen, där alla känner sig välkomna. Inte bara de som är döttrar till en minister och kan partiboken utantill.
Läs vårt valspecialnummer av Frihet, eller läs texterna här på webben. Gå sen ut och kampanja för en röd seger i valet i höst. Och prata med alla, även folk som inte redan är insatta i alla politiska sakfrågor. För de är inte dumma. De har bara inte tidigare fått chansen att höra det du har att säga. Höstens val är det viktigaste på länge, men ingen människa kan göra helt fria val. Alla blir påverkade av andra. Ta din chans att påverka!

PS. Nu har du fått en kort presentation av mig också. Det kan vara bra eftersom jag har gått och blivit ny chefredaktör för Frihet.Kul!

Becky Bergdahl

Fler texter av Becky Bergdahl ›