KRÖNIKA | Publicerad 2010-06-16

Den som inte har upptäckt Herman van Rompuys videoblogg har inte upptäckt livet, säger en kompis till mig. Och jag instämmer. Efter att man upptäckt Herman van Rompuys videoblogg blir resten av internet nämligen överflödigt.

USA har Barack Obama. Europa har Herman van Rompuy. I höstas valdes han till EU:s första permanenta ordförande. Han är vår president, även om ingen känner till honom (och hans huvudsakliga erfarenhet av internationella konflikter är bråket mellan Belgien och Nederländerna om muddringen i floden Scheldt).

I tio år brottades EU med att få till en ny konstitution, bara för att slutligen tillsätta en okänd belgare. Unionen valde därmed att fortsätta prata med sig själv - inte med omvärlden. Vi var många som var kritiska. EU är en större ekonomi än USA men har mindre inflytande i internationella förhandlingar om finansmarknader än amerikanerna. Vi hade behövt en starkare och mer känd ordförande av många skäl. Men allt det här var förstås innan videobloggen.

Herman van Rompuy startade sin blogg den 19 november förra året. Och egentligen går den inte att beskriva i ord. Bloggen lägger upp korta filmer på vad presidenten har för sig. Alla är likadana: Herman van Rompuy går in genom en dörr, Herman van Rompuy mumlar något, Herman van Rompuy skakar hand med en annan man i grå kostym, Herman van Rompuy och den andre mannen går och ställer sig framför ett par flaggor. Herman van Rompuy lämnar över en bok. Herman van Rompuy skakar den andre mannens hand. Slut!

Ingen säger något, det finns ingen förklaring till något - bara grå herrar mumlandes utom hörhåll på europeiska språk. En konstinstallation om manlig, alienerad, ansiktslös byråkrati. Fast på riktigt. 2006 försökte EU marknadsföra sig självt med en affisch föreställandes europeiska bakverk och sloganen "Söta Europa, låt dig själv bli förförd...". Och det är först när man sett Herman van Rompuys videoblogg som man förstår innebörden. Den europeiska unionen kan oavsett allt verkligen det här med kommunikation.

Jag tillhör dem som tror väldigt mycket på EU som politiskt projekt. Jag trodde rentav så mycket på EU som politiskt projekt att jag efter mycket velande slutligen röstade ja även till EMU. Sju år senare är det däremot uppenbart hur det mesta som nej-sidan varnade för i folkomröstningen har inträffat.

Greklands pågående ekonomiska kris beror naturligtvis på misskötta offentliga finanser, korruption och fusk. Men även länder som inte misskött sina finanser, Spanien och Irland, är hårt drabbade. Det går inte att som Folkpartiet hävda att dessa länders problem inte har med euron att göra.

Den europeiska centralbanken har satt räntor anpassade efter Tysklands behov. Spanien hade behövt en mycket högre ränta och nu överhettades i stället den spanska ekonomin. En husbubbla växte fram och när den sprack sköt arbetslösheten i höjden. Eftersom landet har euro fanns det ingen möjlighet att devalvera. Budgetunderskottet är i det här fallet en konsekvens av krisen - inte en orsak.

"Inte ens euro-skeptikerna kunde föreställa sig att det skulle gå så här illa", skrev den amerikanske ekonomen Paul Krugman. Och det är bara att tugga i sig lärdomen: försök att binda samman länder ekonomiskt i en valutaunion kan leda till att de politiska motsättningarna ökar. Inte minskar. EMU kan göra EU svagare, inte starkare.

Skulle det inträffa kan man i alla fall trösta sig med Herman van Rompuys videoblogg. Den kan vara det enskilt roligaste på hela internet. Gå in och titta om ni inte tror mig!

Katrine Kielos

Fler texter av Katrine Kielos ›