KRÖNIKA | Publicerad 2010-09-06

Arbetslösheten är 9,5 procent och vi läser om svåra depressioner och självmord bland utförsäkrade. Och om kvinnan som fick återfall i cancer när Försäkringskassan fick nya regler. Hennes sjukersättning var slut. Dags att söka heltidsjobb! Eller om den arbetslösa pappan, han som inte får dela ut tidningar för att dryga ut a-kassan. Och den ensamstående mamman, hon som förlorade jobbet och nu måste flytta.

En försvagad a-kassa skulle minska arbetslösheten och finansiera skattesänkningar åt de grupper som sedan skulle få regeringen omvald. Var det tänkt. Men hundratusentals har lämnat a-kassan och socialbidragen ökar. Folkpartiledaren viftar med en burka och statsministern håller med. Tidningarna skriver om vilken kompetent finansminister Anders Borg är. Statsministern håller ett helt tal i Almedalen utan att säga ett ord om vad han vill göra nästa mandatperiod. Folkpartiledaren sprutar däremot idéer. Föräldrar till stökiga barn ska sitta med i skolan, tycker han. Ska inte föräldrar vara på jobbet?

Arbetslinje, arbetslinje, men jobben kom aldrig. Nu skyller regeringen på finanskrisen. En kris som Anders Borg in i det längsta blundade för. "Ingen delar svartmålarnas depressionsfaror. Ingen, möjligtvis med undantag för Pär Nuder, delar bedömningen att Sverige står inför en nära förestående bankkris" sa han till Thomas Östros i budgetdebatten våren 2008. Regeringen fortsatte sänka skatten som om inget kunde hända. Sedan hände något. Den största ekonomiska krisen sedan 1930-talet! Skitår, sa arbetsmarknadsministern. Vargavinter, sa finansministern. På några månader varslades tiotusentals. Men regeringens "arbetslinje" skapade inte ens de nya jobben när ekonomin gick på högvarv. Jobben kom i den starka högkonjunkturen och försvann med lågkonjunkturen. Precis som de brukar.

Märkligt nog ligger Moderaterna trots detta högt i opinionen. Vad det beror på är en av de svåra frågor som socialdemokratin måste ställa sig. Samtidigt är det uppenbart att regeringen simmar mot tidsandan. Den typ av ekonomisk rationalitet som Anders Borg lutar sig mot är svår att tro på efter finanskrisen. Få saker har varit så respekterade som den ekonomiska teorin de senaste 30 åren. Och när det har varit dags att välja sida, mellan rika och fattiga, mäktiga och maktlösa, arbetare och företag, män eller kvinnor, har ekonomerna nästan alltid hamnat på en och samma flank. Vad som är bra för de rika och mäktiga, är nästan alltid "bra för ekonomin". Allt detta ifrågasätts nu.

Den hisnande ojämlikheten bidrog till krisen och vanliga människor betalar när regering efter regering nu lägger stora sparpaket. Välfärden försämras för att finansmarknaderna ska bli nöjda, samma finansmarknader som precis sabbat hela världsekonomin. Det är inte konstigt att böcker som "Jämlikhetsanden", som argumenterar för att jämlika samhällen är bättre, kan bli internationella storsäljare.

Moderaterna är inte okänsliga. I frågan om bonusar, kvotering till bolagsstyrelser eller reglering av finansmarknaderna har partiet svängt åt vänster under mandatperioden. Men i huvudsak håller de fast vid det gamla. Jobbskatteavdraget fungerar! Och snart kommer ökade klyftor att leda till minskade klyftor, säger finansministern. Det är därför som han har ökat klyftorna - för att de sedan kommer minska. Är ni med?

Vi har en regering som är ideologiskt förvirrad, visionslös och hård mot de fattiga och svaga. Det är allvar. Det här valet är på alla sätt allvar.

Katrine Kielos

Fler texter av Katrine Kielos ›