Medan livet rinner bort

Gästkrönikan

ARTIKEL | Publicerad 2010-09-08

"Jag känner mig som jag är sämre än de andra, det känns så inuti."
Så säger 21-årige Jewel som levt gömd i Sverige sedan han fick avslag på sin asylansökan hösten 2007. Jewel flydde med sin mamma från Bangladesh. Han hade delat ut flygblad men anklagades för att ha placerat ut bomber. Polisen sökte efter honom och de tog med hans mamma till polisstationen. Vad hon utsattes för där har han inte fått veta, men hon grät mycket och fick sedan stora psykiska problem. Jewel och hans mamma smugglades till Sverige med hjälp av pengar från mormor. De stod plötsligt på Arlanda utan att veta vad Sverige var för något. Detta var 2005 och Jewel var 17 år.

Jag får kontakt med Jewel på Röda korsets vårdförmedling för papperslösa i Stockholm. Jag har i uppdrag av Röda korset att intervjua människor som sökt asyl och fått avslag men som stannar kvar i Sverige ändå utan tillstånd, som gömda. Det ska bli 25 intervjuer med gömda från en rad länder, med olika skäl och olika åldrar. Jewel är en av de första jag möter och vi håller ännu kontakt.

Han är mycket rädd för att återvända och ger ett alltmer deprimerat intryck. Jewel får bo på nåder på soffan hos några äldre landsmän. Lite pengar skrapar han ihop på tillfälliga svartjobb, som flyttkarl eller med snöskottning. Ibland får han 18-20 kronor i timmen, ibland blir han lurad på all lön. Nu i sommar försöker han fiska och sälja till krogar. Det som håller honom uppe är att han får gå på en folkhögskola trots att han är gömd. Men han sover knappt av oro för framtiden och han får panik när han ser en polis. "Man kan inte klara att leva så här. Om jag fick stanna kunde jag gå vidare, utbilda mig. Tiden går så sakta, tiden går inte alls."

Flera av dem jag möter är unga människor som känner att livet rinner bort. Som Ahad från Afghanistan som kom till Sverige ensam 16 år gammal. Nu är han 23. Han har varit på flykt sedan tioårsåldern och när vi träffades hade han nyss sökt asyl i Sverige för andra gången, det är möjligt fyra år efter ett första avslag. I våras, när han själv gett upp hoppet, fick han äntligen uppehållstillstånd. Han kom hit full av längtan att utbilda sig, att få ett liv. På det fick han vänta i nästan sju år.

Hur många som gömmer sig i Sverige finns det inga säkra siffror på. Uppskattningar av det totala antalet papperslösa varierar från 10 000 till 50 000. De är dagens verkliga underklass i Sverige och saknar elementära mänskliga rättigheter. Rätten till sjukvård för den som saknar uppehållstillstånd och personnummer ska nu utredas men än är den mycket begränsad. Och även om många gömda barn tillåts gå i en skola har de ingen lagstadgad sådan rätt. Många lever nomadliv och flyttar i ett kör. Yulian, en ung ryss som lämnades i Sverige 17 år gammal av sin mamma, levde på gatan en hel vinter. Mat letade han ibland sena kvällar där livsmedelsbutikerna slängt utgångna varor.

De gömda åker inte tillbaka till hemländerna eftersom de själva inte ser något alternativ. Skräcken för att hamna i fängelse, åter bli våldtagen eller att förföljas för att man har "fel" etniskt ursprung är värre än att leva i en skuggtillvaro i Sverige.

En särskild skamfläck är att minderåriga utvisas till omänskliga förhållanden, exempelvis på Malta. Till Grekland sänder Sverige visserligen inte längre tillbaka barn. Men väl barnfamiljer. Som afghanska Zahra, en ensam 25-årig trebarnsmamma med svår bakgrund. Hon och barnen flydde via Turkiet i bräcklig båt, livrädda och nära att drunkna. I Grekland behandlades de som fångar. Zahra har en enda dröm och det är att hon och barnen ska få stanna i Sverige.
"Barnen är mina skatter, de är allt jag har. Och så vill jag leva som en människa."

Kari Molin är frilansjournalist. Hennes intervjuer med papperslösa finns samlade i boken "Berättelser från det gömda Sverige".