KRÖNIKA | Publicerad 2010-09-27

Jag kommer att dö av aids. Jag kommer att ligga i en sjukhussäng med slangar i kroppen, fallerande organ och ingen ork kvar för den här världen. Jag kommer att dö ensam i den där sjukhussängen. Min döda kropp kommer, precis som många andra aidsfyllda böglik, att viras in i en svart sopsäck så att jag inte smittar några andra. För alla omkring mig är livrädda. På en skrotfirma i Huddinge bränns en Ford Taunus upp för att den är "aidssmittad". Begravningsentreprenörer vägrar att hantera personer som dött av "bögpesten". En docent i teve säger på bästa sändningstid: "Isolera aidssmittade i särskilda samhällen". En läkare i Lund tycker: "Märk aidssmittade med en tatuering i armhålan".

Så här var det i Sverige för inte ens 30 år sedan. Allmänhetens stora rädsla för hiv/aids tog sig många grymma uttryck när viruset först blev känt i början av 1980-talet. Rädslan grundade sig i den stora okunskapen kring hiv/aids. I många år kunde nämligen ingen forskare ge något riktigt klart svar på hur hiv smittar och det panikslagna svenska folkhemmet fann under tiden sina främsta syndabockar i de "promiskuösa" bögarna. Som så ofta i tider av epidemier, och hiv/aids var sannerligen vår världs första postmoderna epidemi, glömdes människors lika värde snabbt bort.

Lyckligtvis skulle allmänhetens rädsla lägga sig i takt med att kunskapen om hur viruset smittar blev allt större hos forskarna. Numera vet vi att hiv smittar via blod, sperma, bröstmjölk och slidsekret. Att hiv kan smitta genom oskyddade samlag, kontakt med smittat blod, återanvända kanyler, från mor till barn under graviditet, förlossning eller amning samt via blodtransfusioner och organ- och spermadonationer. Tack vare den kunskapen är det i dag väldigt få i Sverige som smittas av hiv. Tack vare de effektiva kombinationsbehandlingar som har funnits tillgängliga i västvärlden sedan mitten av 1990-talet kan de flesta hiv-positiva personer i Sverige i dag leva långa och relativt hälsosamma liv. Det ska vi självklart vara glada för, men det finns ändå anledningar till oro.

Det verkar nämligen som att 1980-talets moralpanik har ersatts av 2010-talets likgiltighet och okunskap. En undersökning från Ungdomsbarometern i våras visar att fyra av tio ungdomar inte kunde svara korrekt på hur hiv smittar. Andra undersökningar visar att allt färre regelbundet skyddar sig med kondom. Detta samtidigt som antalet hiv-fall har ökat i Sverige under större delen av 2000-talet. Visst är det så att risken för en ungdom i Sverige att bli hivsmittad statistiskt sett fortfarande är mycket liten. Men det är oroande att de grundläggande kunskaperna om hiv har minskat så. Om det är något vi vet så är det att hiv främst smittar genom okunskap och bäst bekämpas av kunskap.

Det svenska samhället måste ta sitt ansvar genom att i skolor, i medier och andra delar av samhället ständigt informera om hiv/aids och säkert sex. Men allt ansvar kan och bör inte läggas på samhället. Vi som individer måste ta vårt ansvar genom att alltid ha säkert sex och regelbundet hiv-testa oss. Det är vår medmänskliga skyldighet att se till att vi vet och gör tillräckligt för att skydda oss, inte bara gentemot oss själva och våra sexpartners. Utan även gentemot den svenska aidsvågens bespottade första offer och alla de 30 miljoner människor runt om i världen som i dag bär på hiv-viruset och som har betydligt sämre förutsättningar till värdiga liv än vad vi har.

Linus Fremin

Fler texter av Linus Fremin ›