Prata om det

ARTIKEL | Publicerad 2010-12-20   1 kommentar

Han hade kört in den trots att jag hade sagt nej. Han hade kört in kuken i min anal med all sin kraft medan jag skrek sluta. Han var pojkvännen jag trodde mig älska och han fick mig nu att blöda över hela sängen. Det kändes som att han rev isär min kropp. Antagligen rev han sönder mycket mer än så.

Jag fick till slut bort honom och sprang in i badrummet. Satt där i badkaret och försökte duscha bort allt blod. Allt det röda.  Resterna av mitt tonårshjärta.  När jag kom ut ur badrummet satt han naken på sängen och grät. Han skrek förlåt, åh förlåt.  På lakanet låg en blodig, använd kondom.

Det var nog här jag bara borde ha klätt på mig och lämnat vårt hem, lämnat mannen som hade våldtagit mig. Men jag tänkte inte i termer av våldtäkt då. Jag tänkte att han kanske inte hade hört mitt nej, att mina skrik kanske hade misstagits för något annat. Och han var ju ledsen. Han sa ju förlåt. Så jag satte mig ner bredvid honom, kände värmen från hans kropp mot min. Tog hans hand i min, höll om honom. För allt jag kände där och då var att den lilla spillra som fanns kvar av mitt hjärta fortfarande bara slog för honom.

Vi var ihop nästan ett år till efter det.

Jag berättade om vad han hade gjort mot mig först några år efter att det hade hänt. Jag hade inte hittat språket att prata om det förrän då. Nu visste jag att det var ett sexuellt övergrepp, en våldtäkt, jag hade varit med om. Och alla jag pratade med det om ansåg samma sak. Jag hade våldtagits. Det var klart och tydligt.

Men det som inte var det då?

För även efter våldtäkten fortsatte jag att ha sex med honom. Jag ville det inte. Aldrig. Det äcklade mig. Men jag hade ändå sex med honom, regelbundet. Jag sa aldrig nej. Jag bara lät det ske. Av rädsla för allt möjligt. För vad han skulle göra med mig om jag sa nej. För vad jag skulle göra om han lämnade mig. Så jag lät det ske. Jag lät honom sätta på mig trots att det alltid gjorde ont. Jag sög av honom tills han kom i min mun. Jag gjorde allt.

När jag har tänkt på det har jag aldrig tänkt att något var fel. Jovisst, att jag mådde dåligt av att jag hade sex med honom trots att jag inte ville. Men aldrig la jag något ansvar på honom. Att han aldrig frågade, utan alltid bara antog att jag ville när han ville. Aldrig har jag tänkt på det i termer av sexuellt utnyttjande eller våldtäkt. Jag sa ju inte nej, hur kan det då vara ett övergrepp?

I nästan varenda sexuell relation jag har haft sedan den pojkvännen har jag haft sex även om jag inte alltid har velat eller känt för det. Det blev till slut inget konstigt. Jag hörde flera av mina tjejkompisar berätta om hur även de ibland lät sig övertalas till sex trots att de egentligen inte ville. Det är sådant som händer, verkade vi alla resonera. Som om sex ska handla om att den ena parten måste fejka sin lust varje gång den andra vill.

Jag hade aldrig några egna sexuella gränser. De var bortraderade av mig själv och av andra. Ett nej var ett ja, ett ja var ett ja. Allt blev ett ja. Det var så det skulle vara, tänkte jag.

Det var först när jag träffade mitt livs första riktigt stora kärlek som jag insåg att jag behövde gränserna. För en morgon vaknade jag av att han sög av mig. När jag insåg vad han gjorde knuffade jag bort honom med gråten i halsen och snabbtslående hjärta. Där och då förstod jag. Här var en kille jag verkligen älskade och som verkligen älskade mig och jag ville inte säga ja men tänka nej med honom.

Jag ville att gränserna skulle vara tydliga och formulerade så att det aldrig fanns några tveksamheter. Och jag insåg hur de inte hade varit det innan. Att jag aldrig hade kommunicerat mina sexuella gränser, varken för mig själv eller någon annan. Att jag aldrig riktigt känt att jag ens var värdig dem.  Men nu visste jag att jag var det. Att jag endast skulle kunna njuta av sex om jag visste att min sexpartner visste vad som var och inte var ok för mig.

Dessa sexuella gränser. Att ett nej blir till ett ja. Att det tvingas, manipuleras fram till ett ja. Det är dags att prata om det. Om vilka strukturer och mekanismer som gör att vi bortser från vår egen vilja. Som gör att vissa inte förstår ett nej. Vi pratar om det. Om att det inte bara handlar om de vi har sex med, utan att det även handlar om oss själva. Om att lära sig att formulera ett nej för att på riktigt kunna formulera ett ja.

Vi pratar om de strukturer och normer som påverkar våra föreställningar om vad som förväntas och krävs av oss i sexuella relationer. För i en kultur där ett nej aldrig riktigt respekteras, där ett ja är det enda svar som egentligen räknas, är det då konstigt om vi slutar att säga nej även när vi vill säga det?

Vi pratar nu om vad det gör med oss. Vi pratar nu om hur vi går vidare från det.

Vi pratar om det.

Linus Fremin

Prata om det

I spåren av misstron mot kvinnorna som anmält Julian Assange skrev Johanna Koljonen förra veckan på Twitter öppet och personligt om gränsdragningar, gråzoner och glasklara övertramp i sexuella situationer. Hundratals följde Koljonens exempel på Twitter under rubriken #prataomdet. Som en följd av debatten publicerar i veckan bland annat Frihet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, City, Dagens Arena, SVT Debatt och Bang texter på ämnet.

Vi behöver ett språk för sex utan skam, vi behöver fundera kring våra egna och andras gränser. Något ska förändras. Vi ska våga #prataomdet.

Samlade texter och länkar återfinns på prataomdet.se.